Det här inlägget är en fortsättning på ett tidigare inlägg på domarbloggen [1] där jag gick igenom de allmänna utgångspunkterna för bevisvärdering i brottmål. Jag ska nu beröra två metoder för bevisvärdering som Högsta domstolen har anvisat, dels den metod som använts i det så kallade balkongmålet (NJA 2015 s 702 [2]), dels den metod som använts när ord står mot ord (se till exempel NJA 2010 s 671, [3]).
Balkongmålet (NJA 2015 s 702)
Enligt denna metod ska rätten först vid granskning av det samlade bevismaterialet urskilja de bevisfakta som har betydelse för bevistemat. Domstolen bör även värdera betydelsen av varje bevisfaktum och inledningsvis kan sådan bevisning som bedöms vara mindre viktig läggas åt sidan.
Om det sammanvägda värdet av den bevisning som har åberopats av åklagaren/målsägaren till stöd för bevistemat (gärningsbeskrivningen) inte är så högt, att det räcker för att detta ska vara styrkt, saknar bevisning som har åberopats mot temat betydelse. Den tilltalade ska då frikännas redan på grund av att bevisningen mot hen är otillräcklig.
Om däremot bevisningen är så stark, att den i sig är tillräcklig för att beviskravet ska vara uppfyllt, måste den tilltalades berättelse och bevisning som stöder denna granskas. Motbevisas det som läggs den tilltalade till last ska åtalet ogillas. Frikännande blir också följden om den tilltalades berättelse och annan bevisning som har åberopats mot bevistemat tar sådan kraft från de bevisfakta som talar för detta, att beviskravet inte är uppnått.
Innan bevisbedömningen avslutas ska en övergripande och slutlig sammanvägning av bevisningen göras, och då kan det finnas anledning att också beakta sådan bevisning som tidigare har lagts åt sidan.
Ord mot ord (NJA 2010 s 671)
Hur domstolen ska behandla situationer där ord står mot ord, dvs. när den tilltalade och målsägaren har skilda versioner av vad som skett, har varierat över tiden. Tidigare har en målsägares berättelse kunnat räcka för en fällande dom, se till exempel NJA 1980 s 725 där Högsta domstolen uttalar; B:s berättelse är sammanhängande, klar och detaljerad. Det finns inte någon punkt i den som ter sig svårförklarlig eller som eljest ger anledning betvivla att berättelsen återger vad som verkligen inträffat. Det har inte gjorts gällande, att B skulle ha i något hänseende frångått de uppgifter hon lämnade vid sin polisanmälan, vilken gjordes omedelbart efter händelsen. Något beaktansvärt skäl till att B skulle ha velat sanningslöst tillvita A brottslig gärning har inte framkommit. Med hänsyn till vad sålunda anförts förtjänar B:s berättelse tilltro i sådan grad, att åtalet mot A för våldtäkt måste anses styrkt.
Högsta domstolen har emellertid i nyare rättsfall, bland annat NJA 2010 s 671, något modifierat detta ställningstagande. Numera får anses gälla att i mål där målsägarens och den tilltalades berättelser står emot varandra är det inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den tilltalades. Ett åtal är inte styrkt genom att målsägandens och den tilltalades utsagor vägs mot varandra och målsägandens därvid bedöms väga tyngre.
En huvuduppgift i sådana mål är att bedöma trovärdigheten av målsägandens utsaga. En alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet – till exempel om målsägandens beteende efter händelsen – vara tillräcklig för en fällande dom. Det är dock ett rimligt krav att målsägandens berättelse till den del det är praktiskt möjligt blivit kontrollerad under förundersökningen, låt vara att brister i det avseendet inte utan vidare behöver leda till bedömningen att åtalet inte har blivit styrkt.
Vid bedömningen av en sådan utsaga finns det anledning att lägga vikt främst vid sådana faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan, exempelvis i vad mån den är klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, konstansbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar.
Videoförhör med barn
När det är fråga om videoinspelade förhör från förundersökningen med mindre barn, där varken den tilltalade eller dennes försvarare närvarat, måste de uppgifter som lämnats där värderas med försiktighet. Det är särskilt viktigt att ledande eller suggestiva frågor undviks och att förhörsledaren inte förmedlar några egna omdömen i fråga om barnets berättelse. När så ändå sker utgör detta en omständighet som är ägnad att sänka bevisvärdet av barnets berättelse. I de fall det är fråga om förhör med mycket små barn får barnets uppgifter i allmänhet anses ha ett relativt lågt bevisvärde. För att ett åtal i ett sådant fall ska kunna vinna bifall krävs därför att barnets uppgifter vinner klart stöd av utredningen i övrigt (se NJA 1994 s. 268 [4]).
