För någon vecka sedan besökte Johan Nordgren och Hanna Werth, ledamöter i Sveriges Domareförbunds styrelse, Södertörns tingsrätt och berättade om förbundets arbete i Sverige och internationellt – med fokus på domstolars och domares oberoende. Johan Nordgren stannade också kvar på tingsrätten för en diskussion om dessa frågor efter föredraget. Vi tyckte att det var så intressant att vi gärna vill berätta om föredraget i form av ett blogginlägg. Inledningsvis några ord om Sveriges Domareförbund för den som inte känner till förbundet.
Sveriges Domareförbund är ett yrkesförbund för domare (inte en facklig sammanslutning) som företräder sina medlemmar i lagstiftnings- och rättskipningsfrågor, värnar om domstolarnas självständighet och bevakar frågor av betydelse för den dömande verksamheten. Förbundet ska samla den svenska domarkåren för en gemensam röst i frågor som rör domares och domstolars självständighet. Det internationella perspektivet är en viktig del av förbundets arbete och Sveriges Domareförbund är medlem i Internationella Domareförbundet och Europeiska Administrativa Domareförbundet. I dessa forum lyfts frågor om självständighet och oberoende upp bland annat genom att stärka förbund i olika länder där behov finns och genom antagandet och förvaltandet av Domarstadgan och etiska regler för domare. Se vidare Sveriges Domareförbund (domareforbundet.se).
Varför är domstolars och domares självständighet viktigt?
Det är inte särskilt vågat att säga att domstolars och domares självständighet är en självklar del av en modern demokrati och en förutsättning för en rättsstat. Ändå har detta ifrågasatts på olika sätt i flera europeiska länder under senare år. Frågan är varför denna grundläggande princip är så viktig att hålla fast vid?
Domstolars och domares självständighet, eller oberoende, manifesteras i svensk grundlag (se 11 kapitlet i regeringsformen) och av rätten till en rättvis rättegång enligt t.ex. Europakonventionen (artikel 6) och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (artikel 47), liksom flera viktiga FN-konventioner.
Självständigheten är en förutsättning för att domstolar och domare ska kunna tillämpa lagen utan påverkan från yttre krafter. Det garanterar att domare är opartiska och effektiva i sitt dömande. Ett oberoende domstolssystem är också en förutsättning för allas likhet inför lagen och rättssäkerheten och det minskar risken för korruption.[1]
Vad innebär det i praktiken att domstolar och domare är självständiga?
Svaret på frågan är inte enkel och beror i viss utsträckning på vem man frågar. Dessutom innehåller frågan många olika perspektiv som man behöver ta hänsyn till. Grovt förenklat bör en självständig domare, med lagboken tryggt under armen, i sin myndighetsutövning vara oberoende av riksdag, regering, andra myndigheter och parterna i det enskilda målet. De olika perspektiven avseende självständighet kan kanske enklast beskrivas med ett antal frågor.
- Har domstolarna integritet och kan de genomföra sitt uppdrag utan påtryckningar från parlament, regering och andra myndigheter?
- Har domstolarna tillräckligt med resurser och verkställs domar och andra beslut?
- Hur utses (anställs) domare och på vilka villkor? Vem har makten över denna process?
- Av vilka skäl och av vem kan domare skiljas från sitt arbete eller ett mål som de är ansvariga för? Vad kan det få för följder om domare inte anses sköta sitt arbete?
- Vilken makt bör chefen för en domstol ha över domarna, eller domarkolleger gentemot varandra?
Självständigheten utmanas i delar av Europa
Domstolar och domares självständighet och maktdelningen mellan den politiska och den dömande makten har varit omdiskuterade under de senaste åren. Johan Nordgren och Hanna Werth pekade under sin föreläsning på två exempel som ofta brukar tas upp i diskussioner om domstolars självständighet, nämligen Polen och Turkiet.
I Polen har det styrande partiet Lag och rättvisa genom lagstiftning och andra åtgärder ökat de politiska företrädarnas inflytande över det polska domstolssystemet, vilket har väckt frågan om polska domstolars och domares oberoende försvagats. De åtgärder som har kritiserats är bland annat följande.
- Justitieministerns inflytande över rättsväsendet stärktes genom att göra denne till riksåklagare och öka dennes befogenhet över att tillsätta och avsätta ledningen i de allmänna domstolarna, vilket har nyttjats i stor utsträckning.
- Pensionsåldern i Högsta domstolen och de allmänna domstolarna har sänkts, vilket lett till att många domare på kort tid fått sluta.
- Makten över utnämningar av nya domare har flyttats från domarkåren till parlamentet.
- Reglerna för och tillsättningar till författningsdomstolen har ändrats, bland annat anklagas författningsdomstolens ordförande för att ha starka band till det styrande partiet.
- En ny kammare bildades i Högsta domstolen där bland annat disciplinärenden mot domare tas upp.
Även i Turkiet har åtgärder inom domstolssystemet ifrågasatts utifrån ett självständighetsperspektiv. Ett flertal domare har avsatts eller omplacerats till andra domstolar i perifera delar av landet. Dessutom har förundersökning avseende misstanke om brott inletts mot cirka 5 000 av landets 13 000 domare efter militärkuppförsöket den 15 juli 2016. Murat Arslan dömdes tidigare i år till tio års fängelse för att vara aktiv medlem av en terrororganisation. Murat Arslan var tidigare domare i den turkiska författningsdomstolen och ordförande för det turkiska domareförbundet YARSAV, som numera förbjudits i Turkiet. Rättegångens genomförande har ifrågasatts.[2]
Europadomstolen gav Island bakläxa för domarutnämning
Fram till 2018 hade Island bara två domstolsinstanser – motsvarande tingsrätt/förvaltningsrätt och högsta domstol/högsta förvaltningsdomstol. I januari 2018 inrättades en mellaninstans (landsrätten) motsvarande svenska hovrätten/kammarrätten. Processen kring utnämningen av nya domare till landsrätten skapade kontroverser. En särskild nämnd värderade och rankade ett antal kandidater och av dessa valde justitieministern ut femton stycken som anställdes vid domstolen efter godkännande av det isländska parlamentet. Justitieministern hade dock inte föreslagit de femton högst rankade kandidaterna utan bytt ut fyra namn på listan. Detta kom att prövas i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.
En person blev dömd för olovlig körning och drograttfylleri i lägsta instans och målet hamnade i den nyinrättade landsrätten. Tre domare blev kopplade till målet, en av domarna, låt oss kalla denne Domare A, var en av de fyra kandidater som justitieministern lagt till på listan. Den tilltalade begärde att Domare A skulle tas bort från målet och argumenterade för att denne inte hade blivit tillsatt i enlighet med isländsk lag. Den tilltalade fick avslag på sin begäran i samtliga tre instanser och klagade då till Europadomstolen. Europadomstolen gav den tilltalade rätt och ansåg att denne hade fått sin rätt till en rättvis rättegång kränkt, enligt artikel 6.1 Europakonventionen. Detta eftersom han inte fått sin sak prövad av en domstol som blivit upprättad i korrekt ordning i enlighet med isländsk lag. Fallet hittar du här.
På hemmaplan
Det är ofta lättare att problematisera andra rättssystem än det egna när det gäller frågor om domstolars och domares självständighet eftersom det finns en risk för att man blir hemmablind. Johan Nordgren avslutar med att påpeka att ett av de förhållanden som väcker förvåning vid diskussioner med utländska kollegor, är den svenska ordningen att både Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitiekanslern (JK) har tillsyn över domare, och detta särskilt eftersom JK är en åklagare som statsrättsligt sorterar under regeringen. I de internationella dokumenten som bland annat behandlar domares självständighet är grundtanken att domare ska utöva tillsyn över andra domare, på ungefär samma sätt som advokatsamfundets disciplinnämnd. Anledningen är att undvika misstankar om att domare är särskilt följsamma mot staten, se till exempel art 11 i domarstadgan.
[1] Den nyfikne kan läsa Mona Aldestams artikel ”EU, rättsstatens principer och svenska domstolars och domares självständighet – en domares funderingar” i Juridiska Fakultetens i Uppsala tidskrift De lege – årsbok för 2015
[2] Här kan man hitta Internationella Domareförbundets uttalande
