Ja, det kan man verkligen fråga sig. Om vi börjar med det rent språkliga så tror jag att många känner till att ”straffrätt” är rättsreglerna om brott och straff. När det sedan gäller ordet ”villfarelse” så betyder det, enligt Svenska Akademins Ordlista, ”felaktig föreställning”. Straffrättsvillfarelse innebär alltså att någon har en felaktig föreställning om straffrätt. Den naturliga följdfrågan är givetvis vad straffrättsvillfarelse kan ha för juridisk relevans.
Okunnighet eller felaktig uppfattning om straffrätten leder normalt sett inte till ansvarsfrihet
Regleringen om straffrättsvillfarelse får praktisk betydelse om en person betett sig på ett sätt som visat sig vara straffbelagt samtidigt som hen inte kände till straffbestämmelsen eller hade en oriktig uppfattning om dess innehåll. I brottsbalkens kapitel om allmänna grunder för ansvarsfrihet finns en paragraf som handlar om straffrättsvillfarelse (24 kap. 9 § brottsbalken). I den paragrafen anges att en gärning som någon begår i villfarelse rörande dess tillåtlighet inte ska medföra ansvar om villfarelsen, på grund av att fel förekommit vid kungörandet av den straffrättsliga bestämmelsen eller av annan orsak, var uppenbart ursäktlig. Av paragrafen framgår indirekt att den grundläggande huvudregeln är att okunskap om förekomsten av en straffbestämmelse eller en oriktig uppfattning om dess innehåll inte leder till straffrättslig ansvarsfrihet, även den som inte kände till en straffbestämmelse eller har missförstått dess innebörd ska alltså straffas. Det finns dock ett undantag. Om den felaktiga uppfattningen var uppenbart ursäktlig kan den som har brutit mot en straffbestämmelse slippa straff.
När är det uppenbart ursäktligt?
Bestämmelsen i brottsbalken är utformad på så sätt att ansvarsfrihet ska inträda i de fall gärningspersonen inte haft möjlighet att förstå att gärningen var otillåten och i de situationer personens bristande kännedom om straffbestämmelsen inte beror på oaktsamhet. Den högt ställda förutsättningen för ansvarsfrihet (”uppenbart ursäktlig”) innebär dock att kravet på aktsamhet är mycket strängt.
Ett första exempel på en situation när ansvarsfrihet kan förekomma är när formella fel begåtts. I Sverige har vi en ordning som innebär att lagar och andra författningar i regel ska kungöras och publiceras. Som anges direkt i paragrafen kan ett ansvarsbefriande fall bli aktuellt om fel förekommit vid kungörandet av den straffrättsliga bestämmelsen. Det kan till exempel röra sig om att författningen inte kungjorts vid gärningstillfället. Även andra fel vid publiceringen av straffbestämmelsen kan leda till att straffrättsligt ansvar inte kan utkrävas. Det kan gälla bland annat om det blivit tryckfel i den så kallade Lagboken. Vilket obetydligt fel som helst kan dock inte leda till ansvarsfrihet. Det måste vara fråga om en mer väsentlig felaktighet. Ett sådant exempel är att vissa handlingar är straffbelagda endast inom ett begränsat geografiskt område och oklarhet råder beträffande områdets omfattning.
Ett annat praktiskt förekommande fall kan gälla utlänningar som vistas i Sverige. För en utlänning som kommer till Sverige och begår brottsliga handlingar ställs i princip lika höga krav på kunskap om straffrätten som för personer som lever här. I rena undantagsfall kan dock bedömningen bli en annan, till exempel om utlänningen begår ett brott mot en straffbestämmelse som för hen framstår som helt främmande mot bakgrund av rättsuppfattningen i hemlandet. Ansvarsfrihet förutsätter givetvis också att personen inte kan lastas för sin okunskap. I de allra flesta fall måste det anses som klart oaktsamt att inte ta reda på vad som gäller. Det är självklart inte meningen att främmande rättsuppfattningar om att vissa fall av våld, tvång eller hot mot person ska godtas som ansvarsfrihetsgrund. För egen del har jag mycket svårt att tro att en invändning om straffrättsvillfarelse i dessa fall i praktiken skulle leda till ansvarsfrihet.
Ytterligare ett fall som kan nämnas i sammanhanget är om en person vänt sig till en myndighet och fått ett felaktigt besked. Det kan också leda till ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfarelse eftersom den felaktiga uppfattningen är uppenbart ursäktlig. I en sådan situation kan personen försökt att ta reda på innehållet i straffbestämmelsen men misslyckats och har som en följd av det begått en straffbelagd gärning. Ansvarsfrihet i dessa fall förutsätter dock bland annat att personen vänt sig till rätt myndighet och att hen lämnat ett riktigt och fullständigt underlag till myndigheten. Dessutom krävs att personen måste ha haft någon särskild anledning för att kontakta myndigheten. Myndigheten måste också haft möjlighet och behörighet att ge ett bindande besked.
Gränsdragningen mellan straffrättsvillfarelse och uppsåtsfrågor – Några praktiska exempel
För att någon ska kunna dömas för ett brott krävs givetvis att personen objektivt sett utfört en straffbelagd handling. Därutöver ska antingen uppsåt eller oaktsamhet kunna läggas personen till last. I den praktiska tillämpningen ställs domaren ibland inför dilemmat om det rättsliga problem som domaren har framför sig ska bedömas som straffrättsvillfarelse eller en fråga om den tilltalade personens subjektiva ansvar i form av uppsåt eller oaktsamhet. Detta är inte alltid så lätt och bedömningen kan varier mellan olika typer av brott. Skillnaden kan åskådliggöras med följande exempel.
1 a) Låt säga att det enligt en straffbestämmelse är straffbart att plocka blåsippor i Uppsala län och att någon motsvararande bestämmelse inte finns för Stockholms län. Anta därefter att en person som tror sig vara i Stockholms län, fastän hen egentligen befinner sig i Uppsala län, plockar en blåsippa. I det fallet rör det sig inte om en straffrättsvillfarelse eftersom okunnigheten gäller ett faktiskt förhållande. Domstolen får istället pröva om personen har agerat med uppsåt eller av oaktsamhet.
1 b) Om personen i exemplet ovan istället visste om att hen befann sig i Uppsala län, men inte kände till straffbestämmelsen angående förbudet att plocka blåsippor så rör det sig om en straffrättsvillfarelse. Skulle det vara så att personen hade kontaktat länsstyrelsen och ställt en fråga om det är tillåtet att plocka blåsippor och fått ett jakande svar, är det möjlig att villfarelsen var uppenbart ursäktlig.
2 a) Tänk dig att en person från ett avlägset land på en annan kontinent kommer till Sverige och att det avlägsna landet helt saknar behörighetsregler för bilkörning. Personen utgår därför från att samma (o)ordning gäller i Sverige och kör därför personbil här utan att ha körkort. Det är naturligtvis inte tillåtet. Den situationen bör bedömas som straffrättsvillfarelse och med all sannolikhet är villfarelsen inte uppenbart ursäktlig.
2 b) Låt säga att personen istället kommer från ett land i Europa och att denne har ett körkort från hemlandet. Enligt gällande svenska trafikbestämmelser är hen behörig att köra bil med sitt utländska körkort i ett år efter att hen blivit folkbokförd i Sverige. Hur ska domstolen se på saken om personen efter ettårsfristens utgång fortsätter köra bil på grund av att hen inte känner till bestämmelsen om det utländska körkortets begränsade giltighetstid? Den här situationen bedöms regelmässigt som en uppsåtsfråga. Den fråga domstolen ska pröva är om personen hade uppsåt i förhållande till att hens körning var olovlig på grund av bristande behörighet. Om personen invänder att hen kontaktat Transportstyrelsen för att få besked om gällande bestämmelser så får denna invändning prövas inom ramen för uppsåtsbedömningen.
Åklagaren ska motbevisa ett påstående om straffrättsvillfarelse
Det är åklagaren som i ett brottmål ska motbevisa en invändning om straffrättsvillfarelse. I praktiken måste dock den tilltalade som påstår sig ha fått besked från en myndighet, på ett trovärdigt sätt berätta vem hen har varit i kontakt med, när kontakten togs och vilket råd som gavs.
