Här på domarbloggen har man under åren kunnat läsa om verksamheten och det inre livet på en av landets största domstolar, Södertörns tingsrätt.
I Sverige finns 48 tingsrätter. Tingsrätterna benämns formellt som allmänna domstolar. Förutom vissa så kallade specialdomstolar (till exempel Arbetsdomstolen och Försvarsunderrättelsedomstolen) finns en annan typ av domstolar som vi tidigare inte berättat om här på bloggen.
Formellt kallas denna typ av domstol för allmän förvaltningsdomstol. Där avgörs i huvudsak mål och ärenden som rör förhållandet mellan den enskilde och det allmänna (till exempel staten eller en kommun). Den lägsta instansen av dessa typer av domstolar kallas i dagligt tal för förvaltningsrätter. I dagsläget finns 12 förvaltningsrätter i landet varav fyra även är så kallade migrationsdomstolar.
Den som är missnöjd med en förvaltningsrätts beslut eller dom kan i vissa fall få den prövad av två ytterligare domstolar efter överklagande – i Kammarrätten, som är andra instans. Överklagande av Kammarrätternas avgöranden prövas av den högsta instansen, Högsta förvaltningsdomstolen. Precis som Högsta domstolen, har Högsta förvaltningsdomstolen en annan funktion än de två övriga i instansordningen (jfr Högsta domstolens roll i rättskedjan | Domarbloggen)
Vad är det för typ av mål som man arbetar med i en förvaltningsrätt?
När jag läste på juristlinjen beskrev en av professorerna i förvaltningsrätt att ämnet följer oss från vagga till grav. Vid första anblick kanske det verkar konstigt, men förvaltningsrätten reglerar i stort sett alla skeenden av våra liv. Vi alla är idag tillerkända ett mycket stort antal rättigheter gentemot det allmänna (till exempel skola, hälso- och sjukvård, socialförsäkring, socialbidrag osv) men vi är också underkastade ett mycket stort antal skyldigheter (till exempel betalning av olika typer av skatter och avgifter, stå till arbetsmarknadens förfogande osv).
Mellan dessa yttersta skeenden i livet (födsel–död) finns en mycket stor spännvidd av frågor som kan föranleda tvister. Dessa är många och det kommer vara omöjligt att räkna upp dessa här. Den del av materiella rätten (juridiken) som förvaltningsdomstolarna har behörighet att avgöra motsvarar drygt 80 procent av alla författningar. Man brukar säga att detta innebär att cirka 600 olika måltyper kan förekomma vid förvaltningsdomstolarna. Processens funktion är ju att hantera konflikter i samhället. Jag ska försöka ge mig på att ge några exempel på intresse/rättsliga konflikter som löses i en förvaltningsdomstol:
- Tvångsvård (och tvångsomhändertagande) av barn mot föräldrarnas vilja
- Tvångsvård av missbrukare och psykiskt sjuka mot deras vilja
- Asyl för en person som flytt förföljelse i sitt hemland
- Sjukpenning för en sjuk som inte orkar arbete
- Rätt att få åka färdtjänst
- Socialt bidrag för en mindre bemedlad som inte kan köpa mat
- Skatt som en enskild eller en multinationell koncern ska betala
- Tillstånd att servera alkohol på sin restaurang
- Rätt att få studiemedel från CSN
- Tillstånd att demonstrera
- Rätt för en person som sitter i fängelse att ha vissa personliga tillhörigheter (till exempel ett pannband)
- Rätt för ett barn som bor i skärgården att ta båttaxi till skolan
- Rätten för regeringen att fatta beslut om stängning av ett kärnkraftverk
- Rätten för staten att stänga en bank
- Rätten att få ta del av handlingar i till exempel SÄPO:s (eller annan myndighets) arkiv
- Rätt för en kinesisk mobiloperatör att överklaga en myndighets beslut att återuppta 5G-auktioner
- Rätt för ett utländskt läkemedelsbolag att få saluföra sitt läkemedel inom ramen för läkemedelsförmånerna (högkostnadsskyddet)
- Och så vidare
Hur jobbar man på en förvaltningsdomstol?
Domarens teknik (den juridiska metoden; hur man alltså ”gör”) för att slita tvister mellan det allmänna och enskilda skiljer sig inte åt mellan de olika domstolssorterna. Däremot skiljer sig de formföreskrifter och allmänna principer som är knutna till de olika domstolarnas rättsskipning. De handläggningsregler som tillämpas av förvaltningsdomstolarna återfinns i förvaltningsprocesslagen och lagen om allmänna förvaltningsdomstolar (och alltså inte i rättegångsbalken). Här finns en stor skillnad. I rättegångsbalken finns drygt 750(!) paragrafer och i förvaltningsprocesslagen endast drygt 50 paragrafer. Orsaken till detta är bland annat historisk. Varför det är så – och hur det ändå faktiskt fungerar – får kanske bli ämnet för ett eget blogginlägg.
Ett mål eller ärende inleds i förvaltningsdomstolarna genom en ansökan eller ett överklagande av ett beslut man är missnöjd med. Man ”stämmer” alltså inte sin motpart.
Förfarandet (processen) är som huvudregel skriftlig. Det är i ytterst få mål man har ”rätt till en advokat” (offentligt biträde). Det är i stället domaren som har en skyldighet (den så kallade officialprincipen) att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Genom frågor och påpekanden ska domaren verka för att otydligheter och ofullständigheter avhjälps. Domaren ska också se till att inget onödigt förs in i målet och avvisa sådant som är överflödigt. Denna bestämmelse (8 § i förvaltningsprocesslagen) präglar hela förvaltningsprocessen. Domaren ska alltså ”hjälpa” till exempel den part som inte har en advokat vid sin sida att föra sin talan enligt ovan. Det ligger alltså en helt annan aktivitetsplikt på en domare i förvaltningsrätten – som i viss mån i vissa fall är direkt förbjuden enligt rättegångsbalken (till exempel i vissa typer av tvistemål).
När ett mål ska avgöras – ”på handlingarna” som det i dagligt tal kallas – sker det genom att domaren själv skriver en dom, av en ensamdomare. Detta kräver att målet är av så kallad enkel beskaffenhet. Vad enkel beskaffenhet är står inte i lagen. Anledningen till detta är att det måste finnas utrymme för olika bedömningar, som såklart kan förändras genom tid till följd av nya lagar eller ny praxis från domstolarna. Allmänt sett kan ett mål avgöras av en domare ensam och det inte finns utrymme att göra allt för många olika typer av bedömningar av frågan eller när det är mycket tydligt vad utgången ska vara eller när en person fått en fråga prövad tidigare upprepade gånger.
Huvudregeln är att rätten är domför med en domare och tre nämndemän (såsom på tingsrätten). Målet avgörs efter en föredragning. Det går till på så sätt att domaren och nämndemännen (som i vissa fall en till två veckor dessförinnan fått ta del av vissa nödvändiga handlingar i målet) samlas i ett sammanträdesrum där en notarie, beredningsjurist eller föredragande går igenom målet. Därefter beslutar rätten dom. När mål eller ärenden avgörs på detta sätt finns alltså inget offentligt inslag.
Muntlig förhandling – som i dagligt tal kanske kallas ”rättegång” – kan ske om det finns delar av målet som inte kan belysas genom skriftliga handlingar. I sådana fall kan just denna fråga belysas muntligen om det är till fördel för utredningen eller om domstolen kan avgöra målet snabbare. Skulle det dock vara så att en part begär muntlig förhandling och det inte är uppenbart obehövligt ska förhandling alltid hållas.
Sedan Europakonventionen ratificerades av Sverige så har frågan om muntliga förhandlingar blivit mer vanligt förekommande i förvaltningsrätterna. I mål som rör civila rättigheter och skyldigheter föreligger i princip en rätt till muntlig förhandling och domstolarna kan endast i undantagsfall avslå ett yrkande om muntlig förhandling. Även Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna innehåller bestämmelser om rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol. Där stadgas bland annat att var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. Vidare ska muntlig förhandling alltid hållas om en part begär det enligt vissa speciallagar (vissa tvångsvårdslagar, utlänningslagen och smittskyddslagen).
Det har alltså gått en tydlig tendens mot fler muntliga förhandlingar vid de allmänna förvaltningsdomstolarna. Den muntliga förhandlingen går i huvudsak till på samma sätt som vid tingsrätten. En förhandling är också offentlig och vem som helst får vara med och lyssna. Förvaltningsrätten får dock också besluta att förhandlingen – eller delar av den – ska hållas inom stängda dörrar. Det betyder att endast de som är direkt berörda får vara med i rättssalen. En grundläggande – och viktig – skillnad är att den muntliga förhandlingen i förvaltningsrätten endast är ett komplement till huvudregeln om skriftlighet. I förvaltningsrätten har domarna alltså redan läst på allt som finns i målet. I tingsrätten får ju domstolen endast grunda sin dom på vad som kommit upp under den muntliga förhandlingen. Principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration gäller alltså inte i förvaltningsrätten.
Vad är skillnaden?
Den största skillnaden mellan de två domstolstyperna är alltså den stora variationen på mål som förekommer vid förvaltningsrätterna. Domstolarnas organisation och inre arbete skiljer sig inte nämnvärt åt och som jag beskrivit ovan hålls fler och fler muntliga förhandlingar i förvaltningsrätterna (så var det inte för 20-30 år sedan).
Är man som nybakad jurist nyfiken på juridiken som styr vår vardag, intresserad av konstitutionella frågor och – inte minst – att få avgöra tvister i mål där det förekommer enorma skillnader i maktbalansen mellan parterna (80 åring som önskar färdtjänst och väljer att dra kommunen inför rätta, en sjuk och orkeslös person som ska bevisa rätten till sjukpenning (mot en av våra största myndigheter Försäkringskassan) eller ett företag som av en central förvaltningsmyndighet förbjudits att saluföra ett citrondoftande flytande diskmedel—listan blir mycket lång—så jag slutar här) bör blicken även vändas mot förvaltningsrätterna.
