De flesta rättegångar (huvudförhandlingar) som tingsrätten håller i brottmål är relativt korta. De tar en eller två timmar att genomföra och därefter avkunnar domstolen domen muntligt. Domstolen kan också välja att meddela en så kallad kanslidom, vilket innebär att domen skickas till parterna någon vecka senare.
Under de senaste åren har antalet rättegångar i brottmål som tar betydligt längre tid än någon dag ökat både i antal och i storlek. Dessa mål ställer särskilda krav både på domstolen men också på de aktörer som deltar vid rättegången, till exempel åklagare, advokater och tolkar. Eftersom de stora förhandlingarna, vi pratar då om rättegångar som pågår i mer än ungefär 14 dagar, ändå inte är vanligt förekommande blir det ofta en utmaning för den domare som ska leda förhandlingen att tänka på och lösa de problem som kan uppstå under vägen. I september höll därför Domstolsverket så kallad ERFA-dagar, där tingsrättsdomare från hela landet som haft stora brottmålsförhandlingar träffades och utbytte erfarenheter. Detta kommer så småningom att mynna ut i en checklista som domstolarna kan använda sig av vid planering av stora brottmål. Nedan tänkte jag kort beröra några av de frågor och utmaningar som domstolen ställs inför när den ska handlägga ett större brottmål.
Domstolens ledamöter
I normala fall består tingsrätten av en domare och tre nämndemän när ett brottmål avgörs. Om någon av nämndemännen blir sjuk eller liknande kan domstolen fortfarande avgöra målet med en domare och två nämndemän. Om domaren eller ytterligare en nämndeman inte kan fortsätta måste förhandlingen tas om. För att undvika att detta inträffar utökas ofta domstolen i stora brottmål. Det normala är då att två domare och fyra nämndemän ingår i rätten.
Salen
De flesta rättegångssalar är byggda för att klara av upp till fyra tilltalade med försvarare. I de flesta stora mål är det fråga om många fler tilltalade än så. Dessutom är många ofta häktade vilket innebär att transportpersonalen också måste få plats i salen. Numera har domstolen ett flertal tekniska möjlighet för att lösa detta. Det finns möjlighet att låta åhörare ta del av förhandlingen genom att följa den på länk från en annan rättegångssal, så kallad sidosal. Det är också möjligt för domstolen att låta åtalade eller brottsoffer medverka i rättegången från en sidosal eller från annan domstol via videolänk.
En rent praktisk fråga som domstolen kan behöva lösa i mål med många frihetsberövade är hur parterna tar plats i salen. I normala fall går parterna in och sätter sig i salen först efter att målet har ropats på. Vid den tidpunkten är domstolens ledamöter redan på plats. I mål med många häktade kan det ta mellan 10-15 min innan alla är på plats. Eftersom detta upprepas tre eller fyra gånger om dagen kan en sådan ordning gör att en timme av förhandlingstiden försvinner. Det har därför förekommit att domstolen i stora mål tillämpar en annan ordning, där parterna tar plats först och domstolens ledamöter sist precis innan förhandlingen börjar.
Planeringen
I de flesta rättegångar är det relativt lätt att på förhand bestämma när ett vittne eller målsägande ska höras. I stora rättegångar kan det vara desto svårare. Åklagarens och försvararnas sakframställningar kan pågå i dagar eller veckor och det kan därmed bli svårt för domstolen att bedöma till vilken dag och tid ett vittne ska kallas. Domstolen försöker därför så tidigt som möjligt att i samråd med såväl åklagare som försvarare göra en preliminär bedömning (huvudförhandlingsplan). Kontakter tas ofta via telefon och mail men domstolen kan också kalla parterna till ett särskilt förberedande sammanträde.
En erfarenhet som många domare har tagit med sig från handläggningen av stora brottmål är att det är viktigt att i en preliminär förhandlingsplan lägga in reservdagar. Förr bokades dessa ofta in mot slutet av förhandlingen men den erfarenhet som domstolarna dragit är att det ofta är än mer viktigt att lägga in reservdagar fortlöpande under förhandlingens gång. Om de inte behövs får parterna en ofta välbehövlig paus och skulle förhandlingen inte gå så snabbt som man bedömt gör reservdagarna att man ofta hinner ikapp den ursprungliga planeringen. På så sätt behöver domstolen inte flytta på redan inplanerade förhör, vilket naturligtvis är till fördel både för domstolen och de som ska höras.
Domen och expedieringen
När förhandlingen väl är avklarad ska domaren i målet skriva tingsrättens dom. De flesta domar är på några enstaka sidor men i stora mål är den ofta på hundratals eller ibland mer än tusen sidor. Detta tar naturligtvis mycket tid för domaren men innebär också en utmaning för domstolen när domen väl ska skickas till parterna.
Idag expedierar domstolen som huvudregel sina avgöranden via e-post till parterna. I stora brottmål är det dokument som ska skickas ibland så stort att våra e-post-program inte klarar av att hantera dokumenten. Att kopiera upp en 1000-sidig dom till hundratals parter innebär förutom ett stort och långdraget arbete också stora kostnader för domstolen. För att lösa detta och ge parterna en så god och snabb service som möjligt har domstolarna testat olika sätt att expediera domen. En domstol har till exempel kopierat ner domen elektronisk på USB-stickor som skickats till parterna med information om att den som vill ha en papperskopia kan beställa den från tingsrätten.
En diskussion som idag förs internt är i vilken utsträckning det redan nu och i framtiden kommer vara möjligt för domstolen att tillhandahålla domen på sin hemsida. För att skydda personuppgifter i domarna, såsom den dömdes namn, måste dock domarna först anonymiseras. Detta sker redan idag i vissa mål. Om man ska spekulera tror jag att det kommer bli ett vanligare sätt för domstolarna framöver att kommunicera sina domar, både till parter och allmänheten.
