I svensk rätt finns det ett antal regler om ansvarsfrihet, det vill säga regler som innebär att en person som begår en i och för sig straffbar handling inte kommer att dömas för handlingen eftersom en ansvarsfrihetsregel är tillämplig. Under två veckor kommer jag att skriva om ansvarsfrihetsgrunder och alldeles särskilt om rätten till självförsvar (nödvärnsrätten) och rätten att avvärja fara (nödrätten).
Lagreglerade ansvarsfrihetsgrunder
Det finns såväl lagreglerade som inte lagreglerade ansvarsfrihetsbestämmelser.
Majoriteten av de lagreglerade ansvarsfrihetsbestämmelserna hittar vi i 24 kap. brottsbalken.
Dessa är närmare bestämt:
- nödvärn (1 §),
- laga befogenhet att bruka våld (2 §),
- laga befogenhet att bruka våld vid myteri (3 §),
- nöd (4 §),
- ansvarsfrihet för den som kommer till hjälp (5 §),
- excess (6 §),
- samtycke (7 §),
- förmans befallning (8 §) och
- straffrättsvillfarelse (9 §).
I 24 kap. 7 § rättegångsbalken finns därutöver en bestämmelse som innebär att alla har rätt att gripa en person som begått ett brott (med fängelse i straffskalan) om gripandet sker i omedelbar anslutning till själva brottet (å färsk gärning eller flyende fot). Vid ett sådant gripande har var och en rätt att bruka nödvändigt våld.
Inte lagreglerade ansvarsfrihetsgrunder
De inte lagreglerade ansvarsfrihetsgrunderna har utvecklats i praxis, det vill säga av domstolarna själva. Som exempel på sådana regler kan jag nämna det som kallas angrepp mot egen rättssfär och som innebär att man inte kommer att straffas om man begår brott mot sig själv. Det är till exempel inte straffbart som skadegörelse att ha sönder sina egna saker.
Ett annat exempel på en ansvarsfrihetsgrund som inte regleras i lag gäller inom hälso- och sjukvården. Sjukvårdspersonal utför ett stort antal handlingar, som skulle kunna straffas som brott, om inte underförstådda regler om ansvarsfrihet gällde. Som exempel kan nämnas en operation där läkaren skär upp buken på en patient. En sådan handling innebär ju att läkaren kan sägas orsaka patienten kroppsskada, något som annars enligt 3 kap. 5 § brottsbalken straffas som misshandel, men det är förstås självklart att läkaren inte ska dömas för misshandel!
Slutligen kan jag nämna att våld som begås under sportutövning oftast inte leder till ansvar för misshandel. Boxaren straffas inte för att hen misshandlar sin motståndare. Inte heller straffas hockeyspelaren för trippingen (när man fäller motståndaren med klubban) annat än att hen får sitta i utvisningsbåset under några minuter. Att det förhåller sig på det sättet beror på att man utgår ifrån att idrottsutövarna samtyckt till att bli utsatta för visst våld. ”Den som ger sig in i leken får leken tåla” som ordspråket säger. Men det finns förstås gränser för hur mycket våld man får utöva inom ramen för sitt sportande. För egen del tycker jag nog att man i sportsammanhang ibland accepterar mer våld än som normalt är tillåtet vid samtycke. Jag utgår från att ett antal av de idrottsutövare som gör sig skyldiga till direkta överfall, såsom att slå ner sin motståndare, skulle dömas för misshandel om ärendet togs upp i domstol.
Det finns fler exempel på inte lagreglerade ansvarsfrihetsgrunder men jag stannar här och övergår i stället till att beskriva nödvärnsrätten, det vill säga rätten till självförsvar samt något om reglerna om nödvärnsexcess. Dessa är samtliga ansvarsfrihetsbestämmelser som finns i lagen.
När har man rätt till självförsvar (nödvärn)?
Rätten till nödvärn regleras i 24 kap. 1 § brottsbalken. Rätt till nödvärn finns mot
a) ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,
b) den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning,
c) den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg och
d) den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.
Om någon av ovanstående situationer finns har man alltså rätt till självförsvar (nödvärn). Det innebär dock inte att man kan ta till vilket våld som helst för att hindra det brottsliga angreppet. Det finns en begränsning som innebär att det våld man tar till inte får vara uppenbart oförsvarligt. Frågan om våldet varit uppenbart oförsvarligt ska bedömas med beaktande av angreppets beskaffenhet (ju allvarligare angrepp desto mer våld är tillåtet), det angripnas betydelse (angrepp på liv eller hälsa motiverar oftast tillåtande av mer våld än om det gäller angrepp på egendom) och omständigheterna i övrigt.
Att våldet är tillåtet så länge det inte bedöms som uppenbart oförsvarligt innebär att man har rätt att använda klart mer våld själv än det våld man själv är utsatt för.
Nödvärnsexcess
Även om man har använt för mycket våld kan man bli frikänd enligt reglerna om nödvärnsexcess i 24 kap. 6 § brottsbalken, nämligen om omständigheterna varit sådana att man svårligen kunnat besinna sig (haft svårt att kontrollera eller behärska sig). Uttrycket ”svårligen kunde besinna sig” får, såvitt gäller nödvärnsexcess, anses ta sikte på den angripnes förmåga att i den konkreta situationen anpassa sitt handlande efter vad som kan anses tillåtet enligt bestämmelsen om nödvärn. Har hen gjort mer än vad som är tillåtet kan detta ändå vara ursäktat med hänsyn till att det inte funnits tid för eftertanke eller att den angripne varit så rädd eller panikslagen att hen inte förmått att kontrollera sitt handlande (se till exempel Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 2009 s. 234).
Men vad händer med den som har använt för mycket våld och inte kan ursäktas enligt reglerna om nödvärnsexcess? Jo, det finns faktiskt möjlighet för domstolen att beakta att den som är åtalad för ett brott har handlat i en situation av självförsvar när domstolen bestämmer hur allvarligt handlandet har varit och därmed också vilket straff (påföljd) som domstolen ska döma ut.
Det brottsliga angreppet och nödvärnshandlingen
Det angrepp man har rätt att ingripa mot med nödvärn måste vara brottsligt. Det betyder att det ska uppfylla de villkor (rekvisit) som finns uppställda för att det ska röra sig om ett brott och det gäller inte bara själva handlingen utan även kravet på uppsåt, det vill säga angriparen ska ha avsett att begå den brottsliga gärningen. Angreppet måste inte ha startat. Man har nödvärnsrätt även mot ett överhängande brottsligt angrepp. Att angreppet är överhängande innebär att gärningsmannen passerat den s.k. försökspunkten och närmat sig fullbordanspunkten. Angreppet ska alltså vara mycket nära förestående.
Angreppet ska också vara riktat mot person eller egendom. Angrepp mot offentliga intressen ger inte rätt till nödvärn. Man har inte heller nödvärnsrätt mot lagligt våld, exempelvis polisens rätt att bruka våld, eller mot våld som någon begår med nödvärnsrätt. Det innebär att den som först slår någon inte har rätt att fortsätta med detta även om den angripne slår tillbaka. Högsta domstolen har dock i några sådana fall frikänt den åtalade enligt reglerna om samtycke (se vidare Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1993 s. 553 och jämför med Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1999 s. 460).
En nödvärnshandling ska riktas mot angriparen eller den som hindrar att egendom återtas, den som trängt in i eller försökt tränga in i lokalen eller den som vägrar att lämna bostaden. Handlingen ska alltså vara en försvarsåtgärd och får inte innebära att den som utövar nödvärnsrätten gör sig skyldig till intrång i tredje mans (utomståendes) rättssfär. Då kan i stället ansvarsfrihetsbestämmelsen om nödrätt, det vill säga rätten att avvärja fara bli aktuell. Den bestämmelsen kommer jag att behandla mer ingående i nästa veckas blogginlägg.
Som framgår av punkten d) ovan har man alltså även rätt till nödvärn mot den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse och det gäller även om personen från början varit välkommen in i bostaden, till exempel en gäst som druckit lite för mycket och sedan börjat uppföra sig illa och vägrar gå. Detta gäller också om den som man delar bostad med vill att gästen ska stanna kvar (se Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1944 s. 67).
Normalt är man inte skyldig att avlägsna sig från en plats för att undvika ett angrepp, men om man har möjlighet att lämna platsen för att undvika angreppet och låter bli att göra det så kan detta beaktas vid bedömningen av försvarligheten (se mer i nästa veckas blogginlägg om avgörandet från Högsta domstolen i rättsfallet NJA 2005 s. 237).
Inbillat nödvärn
Även inbillat (s.k. putativt nödvärn) är ansvarsbefriande under samma förutsättningar som gäller för verkligt nödvärn, det vill säga den åtalade ska vara övertygad om att hen är utsatt för ett brottsligt angrepp trots att hen i verkligheten inte är det. För att inbillat nödvärn ska vara straffbefriande måste omständigheterna ha varit sådana att den åtalade haft fog för sin inbillning. I Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 2012 s. 45 godtog domstolen som inbillat (putativt) nödvärn att den åtalade i ett initialt skede trodde sig vara angripen av utomjordingar (!). Den som vill vara petig kan naturligtvis ifrågasätta om en utomjording verkligen är en människa. Det är ju enbart människor som kan utföra brottsliga angrepp och som man därmed har rätt till självförsvar mot. En mer korrekt tolkning av ansvarsfrihetsreglerna hade säkerligen varit att i stället tillämpa reglerna om ansvarsfrihet vid nödrätt, det vill säga rätten att avvärja fara, på den aktuella situationen. För de reglerna finns det inga begränsningar när det gäller att angreppet måste komma från en människa. I nästa veckas blogginlägg får ni veta mer om de reglerna.
Inbillat nödvärn blir oftast aktuellt när nödvärnsreglerna ska tillämpas på ett överhängande brottsligt angrepp, det vill säga man missuppfattar det ”angriparen” gör och tror (inbillar sig) att hen tänker slå trots att det inte alls varit hens avsikt. Har omständigheterna varit sådana att den ”angripne” haft fog för sin missuppfattning ska hen, allt under förutsättning att det våld hen använt inte varit uppenbart oförsvarligt, frikännas på grund av att hen handlat i inbillat nödvärn.
I nästa veckas blogginlägg kommer jag att fortsätta att behandla frågor om nödvärn. Då kommer jag bland annat att besvara frågan om vem som ska bevisa vad när en fråga om självförsvar tas upp på förhandlingen och något om hur domstolarna i praktiken tillämpar reglerna om nödvärn. Dessutom kommer jag att behandla reglerna om rätten att avvärja fara. På återseende!
