Det är oftast inte juridiken som är det svåraste när tingsrätten ska avgöra ett brottmål utan hur den bevisning som lagts fram i målet ska värderas. Utgångspunkten för domstolens prövning är åklagarens gärningsbeskrivning. Av 45 kapitlet. 4 § första stycket 3 rättegångsbalken följer att åklagaren i stämningsansökan bland annat ska uppge den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande. Gärningsbeskrivningen ska vara så precis som omständigheterna i det enskilda fallet medger. Det är mot gärningsbeskrivningen som tingsrätten har att pröva den bevisning som är framlagd i målet. Åklagaren måste bevisa varje led i sitt gärningspåstående. Om åklagaren inte lyckas med detta ska åtalet ogillas.
Den fria bevisvärderingen
Till skillnad mot anglosachiska länder har vi i Sverige en fri bevisprövning. Enligt 35 kapitlet 1 § rättegångsbalken ska rätten avgöra vad som är bevisat i målet efter en samvetsgrann prövning av allt som har förekommit. Utgångspunkten är alltså att det råder fri bevisföring och fri bevisprövning. Att det råder fri bevisvärdering innebär inte att domstolen efter eget skön har att värdera bevisningen. Enligt Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, ska bevisvärderingen vara objektiv, neutral och rationell vilket ska säkerställas genom att domstolen har en metod för sin bevisvärdering och att domstolens bevisvärdering ska kunna kontrolleras. Kontrollen sker dels genom att domstolen är skyldig att motivera sin bevisvärdering i domskälen, dels att vi har flera instanser där hovrätten idag är en ren överprövningsdomstol. I NJA 2015 s 702 (se nedan) uttalar Högsta domstolen att Endast rationella skäl får inverka på bedömningen. Analysen ska vara objektivt grundad och utföras strukturerat.
Jag ska senare i ett inlägg beröra två metoder för bevisvärdering som Högsta domstolen har anvisat, dels den metod som använts i det så kallade balkongmålet (NJA 2015 s 702), dels den metod som använts när ord står mot ord (se till exempel NJA 2010 s 671). I det här inlägget nöjer jag mig med ge några allmänna utgångspunkter för bevisvärderingen i brottmål.
Allmänna utgångspunkter för bevisvärdering i brottmål
Bevisbördans placering
I brottmål är det åklagaren som har bevisbördan och den omfattar samtliga relevanta omständigheter. Den tilltalade har ingen bevisbörda, åberopsbörda, förklaringsbörda, konkretiseringsbörda, utredningsbörda eller aktivitetsplikt utan har rätt till passivitet (the privilege against self-incrimination) som inte får tolkas som ett bevisstöd för åklagarens gärningspåstående. Åklagarens bevisbörda omfattar även motbevisbördan för ansvarsfrihetsgrunder men sannolikt något lägre beviskrav, (se till exempel NJA 1980 s 606).
Den tilltalade ska i princip inte ha någon nackdel av att de uppgifter hen lämnat visat sig felaktiga eller att ett alibi visat sig vara falskt. Det kan finnas skäl för hen att lämna oriktiga uppgifter. Att den tilltalade helt saknar aktivitetsplikt är inte undantagslöst. Det finns situationer som uppenbarligen kräver en förklaring och där den tilltalades tystnad kan tillmätas betydelse.
Beviskravet i brottmål
Högsta domstolen har i flera rättsfall uttalat att det för en fällande dom i brottmål krävs att det är ställt utom rimligt tvivel (jämför det engelska uttrycket beyond reasonable doubt) att den tilltalade har gjort sig skyldig till den gärning som ligger till grund för åtalet.
Vad innebär då beviskravet ställt bortom rimligt tvivel? Det innebär inte att varje tvivel gör att åtalet ska ogillas, först när tvivlet är rimligt ska det leda till en frikännande dom. Annorlunda uttryckt ska det vara praktiskt taget uteslutet att den gärning åklagaren påstår i sitt gärningspåstående ska ha utförts på något annat sätt än vad som anges i gärningsbeskrivningen.
Högsta domstolens tidigare ordförande, justitierådet Gregow angav att uttrycket bortom rimligt tvivel innebar att åklagarens gärningspåstående var bevisat till 98 % säkerhet, där 100 % innebär att man var helt säker på att det man ville bevisa verkligen hade inträffat. Även Christian Diesen har laborerat med procentsatser i sin bevisteori, se nedanstående figur.
Att ange beviskravet i procent av rättsfaktums existens är enligt min mening något missvisande men Diesens figur visar emellertid att man i svensk rätt godtar att någon oskyldig blir dömd.
Utredningskrav
För att tingsrätten ska kunna göra sin bevisvärdering på ett rättssäkert sätt måste domstolen ställa krav på den utredning åklagaren presenterar. Åklagaren ska ha vidtagit alla nödvändiga utredningsåtgärder så att utredningen får en sådan robusthet att den för domstolen duger för en slutsats på goda grunder. Brister i detta avseende ska inte drabba den tilltalade utan får bäras av åklagaren. Om utredningen är så bristfällig att den inte duger för en slutsats på goda grunder blir följden att åtalet ogillas och den tilltalade blir frikänd. Ett minimikrav man därvid kan ställa är att åklagaren vidtar alla tänkbara utredningsåtgärder vad avser den egna hypotesen (gärningspåståendet) men också utreder den tilltalades version.
Omedelbarhetsprincipen
Bedömningen av om en talan är styrkt ska grundas på den bevisning som parterna har lagt fram för rätten. I mål där det har hållits huvudförhandling ska domen bygga på det som har förekommit vid förhandlingen. Något annat material får rätten inte beakta. Vad som har sagts under förundersökningen får åberopas endast i vissa fall och under särskilda förutsättningar.
Försteg för den tilltalades berättelse
En annan utgångspunkt vid bevisvärderingen i brottmål är att det är den tilltalades version av händelseförloppet som ska läggas till grund för domstolens prövning under förutsättning av att åklagaren inte kan bevisa att berättelsen är oriktig. En tilltalads version kan också i vissa fall vara så osannolik att berättelsen redan av detta skäl kan lämnas utan avseende.
Att åklagaren lyckats motbevisa en tilltalads version eller att den är så osannolik att den kan lämnas utan avseende innebär emellertid inte att åtalet är styrkt. För att så ska vara fallet krävs dessutom att åklagaren kan bevisa att den tilltalade gjort just det som åklagaren påstår att hen gjort och att hen dessutom haft i brottsbalkens mening uppsåt att göra just detta.
Förundersökningsuppgifter
Syftet med förundersökningen är i första hand att skapa underlag för beslut i åtalsfrågan. Vad som sker under förundersökningen ska inte betraktas som en del av rättegången. Det är därför angeläget att berättelser som har lämnats under förundersökningen får läggas fram bara då rättegångsbalken lämnar utrymme för detta.
Vid bedömningen av förundersökningsuppgifter måste hänsyn tas till att förhör under förundersökningen inte sker med sådana rättssäkerhetsgarantier som gäller vid förhör inför en domstol och i parternas närvaro.
Att en förhörsperson godkänt förhöret är inte någon garanti för att hen verkligen i alla delar står bakom den redovisning av förhöret som finns nedtecknad eller att redovisningen fullt ut återspeglar förhöret. Det finns inte heller något krav i lagen att en förhörsperson ska godkänna sitt förhör.
Jag återkommer som sagt med ett nytt inlägg om bevisvärderingsmetoder.
