De flesta känner nog till att biologiska spår i form av DNA är en ganska vanligt förekommande form av bevisning i domstol. Tanken med denna text är att gräva lite djupare i vilken betydelse sådan bevisning kan ha och hur den kan bedömas av domstolen. Eftersom DNA-bevisning oftast förekommer i brottmål kommer jag att utgå från sådana mål i den fortsatta beskrivningen.
Något generellt om bevis och beviskrav
Beviskravet i brottmål är utformat så att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den åtalade har gjort det som åklagaren påstår i åtalet. Detta är ett högt ställt beviskrav och det brukar anses betyda att det ska vara minst 98% säkert att det har gått till så som åklagaren påstår. Hur domstolen generellt sett går till väga för att värdera bevis ligger lite utanför ramen för detta inlägg, men jag kan hänvisa till ett annat inlägg som behandlar den saken (https://www.domarbloggen.se/bevisvarderingen-i-brottmal-nagra-reflexioner/)
För att förstå just DNA-bevisningen och vilken roll den kan spela i olika mål kan det också vara bra att känna till skillnaden mellan direkt och indirekt bevisning. Direkt bevisning (som också kallas för kausal bevisning) är helt enkelt ett bevis som är direkt orsakat av att något har hänt. Ett annat sätt att förklara det är att om ett direkt bevis stämmer så måste även det som beviset ska bevisa stämma. Som exempel kan nämnas ett vittne som berättar att hen såg att A slog B i ansiktet. Om man då skulle kunna vara säker på att vittnet varken har sett fel eller ljuger så måste det vara så att A faktiskt slog B i ansiktet.
Indirekta bevis (som också kallas för struktural bevisning eller indiciebevisning) är däremot bevis som kan anses peka åt ett visst håll, men som också kan ha andra förklaringar. Ett exempel skulle kunna vara att en misstänkts fingeravtryck hittas på en brottsplats. Detta skulle kunna tyda på att den misstänkte har begått brottet, men kan kanske också förklaras av att personen varit på brottsplatsen vid något annat tillfälle.
Vill du läsa mer om direkta och indirekta bevis rekommenderar jag följande inlägg (Indiciebevisning – en vanlig form av bevisning i brottmål | Domarbloggen). Jag återkommer också till det lite längre fram i inlägget.
Vad är DNA och hur kan det användas som bevis?
Ordet DNA är en förkortning av engelskans deoxyribo-nucleic-acid som på svenska översätts med deoxyribonukleinsyra. Det är en organisk syra som bygger upp arvsmassan hos alla levande organismer och finns dessutom i samtliga celler i en organism.
Idag har den moderna tekniken nått så långt att det är det möjligt att ta fram en DNA-profil för att söka någons identitet från de flesta typer av mänskliga biologiska spår. Till exempel går det att få fram DNA från blod, sekret, saliv, sperma eller hår.
Eftersom varje persons DNA-profil är näst intill unik går det ofta att med hög grad av säkerhet att avgöra om ett visst spår kommer från en viss person eller inte. Rent tekniskt går detta till så att olika markörer i ett spår jämförs med en (eller flera) persons kända DNA-profil. För att ha någon nytta av ett DNA-spår måste man alltså ha åtminstone en profil att jämföra spåret med.
Enligt reglerna i 28 kapitlet rättegångsbalken är det tillåtet för polisen att ta salivprov från personer som är misstänkta för ett brott som kan leda till fängelse, om syftet är att göra en DNA-analys av provet och registrera detta. Med stöd av de reglerna har polisen byggt upp två olika register med DNA-profiler som kan användas för sådan jämförelse:
- I utredningsregistret registreras DNA-profiler och uppgifter från personer som är misstänkta för brott som kan ge fängelse.
- I DNA-registret registreras DNA-profiler från personer som har dömts till annat straff (påföljd) än böter.
I början av år 2022 fanns över 169 000 personer registrerade i dessa båda register (källa: DNA-registerverksamheten, NFC Rapport 2022:05).
När ett DNA-spår hittas på en brottsplats finns därmed möjlighet att jämföra detta med personer som förekommer i registren för att på så sätt försöka ta reda på vem spåret kommer ifrån. Detta kan till exempel vara till stor nytta i spaningsärenden där det till en början inte finns någon misstänkt. Om det däremot finns misstänkta personer är det nog vanligare att jämförelserna begränsas till de personer som är aktuella i ärendet.
DNA-analyserna utförs av polisens nationella forensiska centrum (NFC). Svaret redovisas på en skala mellan +4 och -4, där +4 innebär att det är nästan helt säkert att spåret kommer från den person man jämfört med medan -4 betyder att det nästan är helt säkert att spåret inte kommer från den personen. Att sådana analysresultat kan vara viktigt som bevis kräver nog inte någon ytterligare förklaring.
Hur värderas DNA-bevisning?
I de fall ett DNA-spår går att knyta till en person kan det alltså många gånger göras med en mycket hög grad av säkerhet. Det är dock viktigt att komma ihåg att DNA-spår nästan alltid utgör så kallad indirekt bevisning, det vill säga att spåret många gånger kan ha andra förklaringar än att den som avsatt spåret också har begått ett brott. Eftersom det oftast inte går att avgöra när DNA har hamnat på ett föremål eller likande kan det ju, som jag var inne på tidigare, till exempel vara så att den person som spåret kommer från har varit på brottsplatsen vid något helt annat tillfälle. Ett annat exempel på en alternativ förklaring kan vara att en person har tagit i ett föremål som sedan har flyttats till brottsplatsen av någon annan. Jag har till exempel själv varit med om att döma i ett mål där DNA från en person som av olika skäl inte kunde vara gärningsman hade hittats på patronhylsor som fanns på en brottsplats.
När DNA först började användas som bevisning på 1980-talet krävdes det ganska mycket biologiskt material för att det skulle vara möjligt att få fram en DNA-profil ur materialet. Sedan dess har tekniken blivit bättre och det kan nu räcka med mycket små mängder biologiskt material. Därmed har också risken för så kallad kontaminering ökat, det vill säga att DNA överförs från ett föremål till ett annat. Ett exempel på det är om person A tar i ett dörrhandtag som person B tidigare har tagit i och sedan tar i ett glas. Det kan då finnas risk för att person B:s DNA överförs från dörrhandtaget till A:s hand och sedan vidare till glaset. I och med detta skulle alltså person B:s DNA kunna hittas på glaset utan att hen någonsin har tagit i det.
När domstolen värderar DNA-bevisning måste den alltså ta hänsyn till möjliga alternativa förklaringar till spåret. Hur starkt ett DNA-bevis är kan då många gånger bero på hur sannolik eller osannolik den alternativa förklaringen är. Det är svårt att säga någonting generellt om hur den bedömningen går till eftersom omständigheterna så klart ser olika ut från fall till fall. Ofta har det dock betydelse var spåret hittas och vilket biologiskt material det handlar om.
I mål med indirekt bevisning är det också nästan aldrig så att det bara finns ett enda bevis. Även om det alltså skulle finnas möjliga alternativa förklaringar till ett DNA-spår kan det alltså finnas andra bevis som gör att den alternativa förklaringen blir så osannolik att den kan uteslutas. Ett bra exempel på det finns i Högsta domstolens dom ”Mordet vid busshållplatsen” (NJA 2023 s. 29 I). I korthet var omständigheterna i det fallet följande: En person sköts ihjäl vid en busshållplats i Märsta. En man åtalades för mordet och den huvudsakliga bevisningen mot honom bestod bland annat i att hans DNA hittades på flera tomhylsor på brottsplatsen. Vidare framgick det av övervakningsfilmer att skytten hade en grön jacka på sig och en liknande jacka hittades hemma hos den åtalade mannen. På denna jacka hittade polisen dessutom offrets blod, så kallade tändsatspartiklar (vilka kommer från skjutvapen när de avfyras) samt även den åtalade mannens DNA.
När det gällde DNA-spåren på hylsorna konstaterade Högsta domstolen att det inte gick att avgöra när eller hur mannens DNA hade hamnat på dem och att det därför kunde finnas andra förklaringar till spåren än att det var mannen som sköt. Trots det ansåg Högsta domstolen att spåren hade ett ganska starkt (”inte oväsentligt”) bevisvärde.
Högsta domstolen gick sedan vidare och bedömde spåren på jackan. Även i den delen kom domstolen fram till att det fanns en möjlighet att mannens DNA kunde ha hamnat på jackan utan att han burit den, det vill säga genom kontamination. Alternativt kunde fyndet på jackan förklaras av att mannen hade burit den vid ett eller flera andra tillfällen som inte alls hade med brottet att göra. Trots de alternativa förklaringar som alltså fanns kom Högsta domstolen fram till att även spåren på jackan talade ganska starkt för att den åtalade mannen var skytten.
Domen avslutades sedan med att Högsta domstolen värderade bevisen tillsammans med varandra. Domstolen konstaterade då att bevisen på jackan och på hylsorna oberoende av varandra pekade mot att det var den åtalade mannen som sköt. Slutsatsen blev därför att det framstod som mycket osannolikt att alla de omständigheter som framkom genom åklagarens bevisning (det fanns även viss annan bevisning i målet som jag inte vill tynga denna text med) skulle kunna finnas om skytten var någon annan. Mannen dömdes därför för mordet.
Avslutning
Att ta ställning till DNA-bevisning kan alltså många gånger vara en komplicerad uppgift och värdet av sådana spår kan variera väldigt mycket beroende på omständigheterna. Med det sagt är DNA-tekniken utan tvivel ett mycket viktigt verktyg i den brottsbekämpande verksamheten. För min del tror jag inte heller att vi har sett det sista när det gäller utvecklingen av tekniken, och det ska bli spännande att se vad som kan hända i framtiden.
