Efter cirka fyra år lider det Sida-finansierade biståndsprojektet ”The Albanian – Swedish Juvenile Justice Programme” mot sitt slut. Projektet är ett samarbete mellan polis, åklagare, domstolar och kriminalvård i båda länderna och syftar till att genom hela rättskedjan förverkliga höga ambitioner på god hantering av unga lagöverträdare, närmast genom implementering och tillämpning av en ny ungdomslagstiftning (the Code of Criminal Justice for Children).
Projektets slut blir också slutet på mitt första engagemang som medlem i Sveriges domstolars internationella expertbas. Under februari besökte jag Albanien en tredje och sista gång för att i Tirana och Vlora genomföra workshops, eller ”trainings”, med albanska domare och åklagare. Som med så mycket som är första gången har det varit oerhört givande och, inser jag nu när tiden för sammanfattning kommit, satt bestående spår i mig både som domare och i övrigt.
Det är så mycket som är annorlunda. Och det är så mycket som är likt. The Code of Criminal Justice for Children är en alldeles avgjort god lagstiftningsprodukt. Den möter alla de krav på mänskliga rättigheter och särskilt hänsynstagande till ungdom som man rimligen kan ha. Merparten av de överväganden som lagen kräver är uppenbart bekanta från svensk domstolsvardag.
Men hur gör man som domare när den i lagen anvisade ungdomspåföljden utgör institutionsvistelse på institutioner som inte finns? Eller hur beaktar man återfall när det inte finns något motsvarande ett belastningsregister? Och hur bestämmer man lämpliga nivåer på olika påföljder när man inte har någon tillgång till information om hur andra domare dömt i likartade fall? Situationen fångades träffande av den albanske domare som med ett luttrat leende sa ”The law is like a Ferrari but you know the roads in Albania…”, anspelande på vägnätets uppenbara brister.
Under resan i februari gjordes även ett besök på Tiranas tingsrätt. Denna sal har inretts särskilt för att användas när ungdomar är tilltalade i brottmål.
I flera fall blir man som expert svaret skyldig. Det är inte görbart att ordna med SIS-hem eller ett belastningsregister. Men man kan hjälpa till att skapa en albansk rättsfallssamling i ungdomsmål, vilket projektet gjort, och beskriva hur det häfte som tidigare benämndes ”Sterzel” utvecklats till tegelstenen ”Påföljdspraxis”, som används av praktiskt taget varje domare i hela Sverige när påföljder ska bestämmas i brottmål. Man kan också visa hur mallar för olika beslut och yttranden från socialtjänsten i ungdomsmål används i en svensk kontext. Och man kan berätta om hur man som svensk domare ställs inför liknande eller samma frågeställningar och vilka överväganden man då gör. Det nämnda är också exempel på vad som gjorts inom ramen för projektet och vad som avhandlats på de trainings som ägt rum i olika delar av landet.
Olof Hellström samt några deltagande domare från den utbildning som hölls i kuststaden Vlora i februari i år.
Vid en första anblick kan rättsligt bistånd kanske framstå som en enkelriktad aktivitet; att överföra något som saknas. Det är naturligtvis giltigt i någon mening, men det är också uppenbart att betydande överföringar sker åt motsatt håll. En förutsättning för hjälp och stöd är ju att förstå vad som är likt och vad som är olikt. Vad som finns och vad som saknas. Att verka som expert innebär oundvikligen insikter om andras förhållanden och utmaningar vilket skänker lite av sådan förståelse och ödmjukhet som världen tycks behöva mer än någonsin. Utöver annat vill jag tro att projektet lämnar bestående spår av sådan art i båda länder.
Bildtext: Skanderbeg-torget i centrala Tirana.
Vill du läsa mer om domstolarnas internationella arbete: Arbeta internationellt – Sveriges Domstolar
