På Södertörns tingsrätt har vi mål och ärenden av många olika slag. En stor del av målen är tvistemål (mål mellan enskilda parter). Tvistemålen delas in i dispositiva och indispositva mål. Ett indispositivt mål är ett mål där staten har ett visst intresse av att se till att tvisten blir löst på ett korrekt sätt och där parterna inte själva kan välja helt fritt hur de ska komma överens, till exempel mål om vårdnad och umgänge med barn. Ett dispositivt mål utmärks av att parterna själva kan komma överens om det som de tvistar om, till exempel om pengar. De dispositiva tvistemålen delas i sin tur upp i ordinära och förenklade tvistemål. Om man stämmer någon eller blir stämd är det viktigt att veta vad för slags mål det blir i domstolen och vilka regler som gäller. Det här blogginlägget behandlar reglerna om förenklade tvistemål – en måltyp som är särskilt vanlig mellan privatpersoner som hamnat i tvist.
Vad är ett förenklat tvistemål?
Bestämmelser om de förenklade tvistemålen fanns förut i småmålslagen och som ordet antyder utmärks sådana mål av att de rör sig om mindre värden än de ordinära tvistemålen. Idag finns bestämmelserna i 1 kapitlet 3 d § RB och där framgår det att mål som rör tvister vars tvisteföremål uppenbart understiger ett halvt prisbasbelopp, för närvarande 22 400 kronor, som huvudregel handläggs som förenklade tvistemål. Övriga mål är ordinära tvistemål.
Varför finns det särskilda regler för förenklade tvistemål, och vad innebär dessa regler?
Anledningen till att det finns särskilda regler för förenklade tvistemål är att det har ansetts alltför kostsamt och komplicerat att tvista om mindre värden inför domstol. Det finns därför regler om hur förenklade tvistemål handläggs och om vem som får avgöra ett sådant mål. Reglerna syftar till att förenkla processen och göra den mindre kostsam för parterna. De förenklade tvistemålen avgörs alltid av endast en domare, till skillnad från de ordinära målen som kan behöva avgöras av tre domare. Inte bara domare får handlägga och avgöra förenklade tvistemål utan oftast är det tingsnotarier som är ansvariga för målen. Dessa regler leder till att det blir lättare att planera ut förhandlingar i målen och på så sätt kan de avgöras snabbare.
Det finns också särskilda regler om rättegångskostnader för förenklade tvistemål som syftar till att göra det mindre kostsamt för parterna att tvista. Detta eftersom man som part inte ska riskera att dra på sig mer kostnaderna för själva processen än det värde som tvisten handlar om. Den främsta skillnaden jämfört med ordinarie tvistemål är att man inte kan få ersättning för kostnader för ett ombud, utan endast ersättning för en timmes rättslig rådgivning (f.n. 1 342 kronor). Det finns också särskilda regler som innebär att företag som exempelvis inkassobolag inte har rätt till ombudsarvode överhuvudtaget, eftersom de förutsätts kunna klara sig utan ombud i okomplicerade mål (se Högsta domstolens avgörande i NJA 2007 s. 579). Det innebär att den som blir stämd inte riskerar att behöva betala höga rättegångskostnader för ett mål där tvisten i sig inte rör så mycket pengar, även om man förlorar. Det innebär också att den som har tagit tvisten till domstol inte får ersättning för kostnader för ett eventuellt ombud även om man vinner målet. Tanken är också att sådana mål inte ska vara så pass komplicerade att parterna ska behöva ett ombud, och därför beviljar domstolarna i regel inte rättshjälp; det vill säga hjälp av staten med att betala för ett ombud.
Det kostar för närvarande 900 kronor i ansökningsavgift att ge in en stämning i ett förenklat tvistemål. Om den som blir stämd förlorar målet har den som har tagit tvisten till domstol rätt att få ersättning för den kostnaden. Ett ordinärt tvistemål har en ansökningsavgift på 2 800 kronor.
Hur skiljer sig handläggningen mellan förenklade tvistemål och ordinära åt?
Domstolen strävar efter att avgöra alla mål på tingsrätten så snart som möjligt och på ett rättssäkert sätt. Tanken är dock att handläggningen av förenklade tvistemål ska gå särskilt snabbt och effektivt och Södertörns tingsrätt har som målsättning att avgöra dessa mål inom ett halvår efter att de kommit in till domstolen. Eftersom tanken är att parterna inte ska behöva ombud är domstolen i högre grad delaktig i att se till att parternas begäran och inställning blir klarlagda och att målet blir tillfredsställande utrett. Då förenklade tvistemål ofta rör enklare tvister så kan de i högre utsträckning än vanliga tvistemål avgöras på handlingarna, det vill säga utan att parterna behöver komma till tingsrätten.
Domstolen strävar också efter att i mycket hög utsträckning förlika målen, det vill säga få parterna att komma överens i målet med domstolens hjälp. En förlikning kan ske genom att den som handlägger målet ringer upp parterna och diskuterar en lösning per telefon eller att parterna kommer överens med domarens hjälp under ett sammanträde i målet. På så vis kan tvisten avslutas snabbt och parterna behöver till exempel inte ta ledigt från arbetet för att komma till domstolen flera gånger eller lägga ner energi och pengar på att ta fram bevisning. En överenskommelse leder också ofta till att parterna kommer överens om något som är positivt för dem båda, till exempel att betalning ska göras genom en avbetalningsplan.
