Inledning
Tingsrätterna hanterar som bekant olika typer av mål och ärenden. En sorts mål är brottmål. En annan sorts mål är tvistemål. Dessa brukar delas in i dispositiva tvistemål och indispositiva tvistemål (till exempel familjemål). Dispositiva tvistemål är sådana där parterna med rättslig verkan kan komma överens (ingå förlikning) om det som målet handlar om. Målen rör oftast tvister om pengar (krav på betalning). Såväl företag som privatpersoner kan vara parter i ett dispositivt tvistemål.
Denna text handlar om förlikning och medling med anknytning till domstol. Sådan verksamhet kan förekomma i såväl dispositiva som indispositiva tvistemål. Även i till exempel vårdnadsmål finns naturligtvis ofta ett intresse av att parterna kommer överens. Utgångspunkten är att samförståndslösningar kan antas vara bäst för barnet. Om parterna kommer överens gör dock domstolen en egen bedömning av om överenskommelsen är förenlig med barnets bästa.
Texten kommer fortsättningsvis att fokusera på förlikning och medling i dispositiva tvistemål.
Rättegångsbalkens bestämmelser
Rättegångsbalken innehåller grundläggande bestämmelser för rättegångar i såväl tvistemål som brottmål. Enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken ska domstolen verka för att parterna förliks eller på annat sätt träffar samförståndslösning, om det inte är olämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet eller övriga omständigheter. Rätten får också, enligt samma bestämmelse, besluta om särskild medling om parterna samtycker till det. I sådana fall ska rätten förelägga parterna att inställa sig till ett sammanträde inför medlare som förordnas av rätten och ange vilken tid medlingen senast ska vara slutförd.
Av 42 kap. 6 § rättegångsbalken framgår att ett av syftena med tingsrätten handläggning av ett dispositivt tvistemål (den fas som brukar kallas för förberedelsen) är att klarlägga om det finns förutsättningar för förlikning eller annan samförståndslösning.
Särskilt om förlikning
Att agera för att åstadkomma en förlikning är, vid sidan av och som ett komplement till den verksamhet som syftar till målets avgörande genom dom, en viktig del i rättens verksamhet. Rätten är skyldig att verka för förlikning. Enda undantaget är när omständigheterna i målet är sådana att förlikningsförsök är olämpliga. Även i de fallen bör dock domaren regelmässigt lämna saklig information om fördelar och nackdelar med en förlikningslösning. Ju högre de beräknade rättegångskostnaderna är i förhållande till tvisteföremålets värde, desto mer angeläget framstår det att målet förliks.
Hur domaren bör gå till väga när han eller hon hanterar förlikningsfrågan är inte reglerat. Denna sak bör styras av omständigheterna i det enskilda fallet. Det står emellertid klart att frågan kan tas upp i olika skeden i processen och även vid flera tillfällen i en och samma process. Vanligast är att frågan tas upp vid det första tillfället då domaren träffar parterna, vilket är vid sammanträdet för den muntliga förberedelsen. Det är också vid detta tillfälle som de flesta domare ägnar frågan mest uppmärksamhet.
Vanligast torde numera vara att domaren under förlikningsförhandlingen pratar med respektive part enskilt (den så kallade Göteborgsmodellen). Denna ordning leder i regel till att parterna kan slappna av och öppnare diskutera frågor som de av någon anledning inte vill ta upp inför motparten eller friare kan framföra vad som är partens prioriterade intresse. Det medför att möjligheterna att komma fram till en förlikning ökar. Enskilda samtal ger också domaren större möjlighet att påverka en parts inställning till tvisten, utan att någon riskerar att tappa ansiktet. De enskilda samtalen brukar föregås av att domaren inför båda parter redogör för fördelar och nackdelar med förlikning jämfört med fortsatt process. I de flesta fall är förlikning det bästa alternativet eftersom parterna i allmänhet har mycket att vinna på att lösa sin tvist på frivillig väg. Samtidigt har parterna givetvis en ovillkorlig rätt att få sin tvist prövad i enlighet med gällande civilrättsliga regler.
I en tvist vid domstol intar parterna vissa positioner. Domarens uppgift blir – när det gäller frågan om förlikning – att få parterna att flytta sina positioner så att de kan bli överens. De intagna positionerna påverkas av en rad olika faktorer, till exempel rättsläget (vad som gäller juridiskt) och bevisläget. En position kan ändras till följd av att en ny och kanske annorlunda bedömning görs av vad rättskällorna (till exempel lagtexten eller rättspraxis) säger eller av att bevisningen värderas på ett annat sätt. En position kan också ändras av information eller omständigheter som ligger utanför själva domstolstvisten, exempelvis parternas ekonomiska situation. I allt detta kan domaren under förlikningsförhandlingen spela en viktig roll, genom att lämna information, ställa frågor och göra påpekanden om svårigheter eller brister.
Andra argument som regelmässigt används av domare och som kan få parter att ändra sin position kretsar kring tidsaspekten (huvudsakligen det förhållandet att det rent faktiskt tar lång tid före det att ett mål är slutligt avgjort i samtliga instanser, vilket ska jämföras med att få ett slut på tvisten här och nu), risken för part att få betala motpartens rättegångskostnader vid händelse av att tvisten förloras samt att en affärsmässig kalkyl (som exempelvis omfattar att det är kostsamt för ett företag att vara inblandat i en process, att det alltid finns en risk för att det är motparten som vinner målet eller för att en för parten gynnsam dom inte kan verkställas) kan medföra att ekonomiska skäl talar för en förlikning. Dessa argument samt andra mer eller mindre skräddarsydda argument kan medföra att parternas positioner närmar sig varandra. Även om parterna kanske fortsätter att tycka att de egentligen har rätt har de samtidigt fått en bättre uppfattning om de möjliga konsekvenserna av en fortsatt process. De framförda argumenten kan med andra ord medföra ett större intresse för att nå en samförståndslösning (att få åtnjuta dess fördelar) vilket gör att villigheten att jämka den egna positionen ökar.
Som jag nämnde tidigare finns inga egentliga regler som anger hur domaren närmare ska agera under förlikningsförhandlingar. Domaren har här en stor frihet och agerandet kan nog i praktiken skilja sig åt en hel del mellan olika domare. Generellt kan sägas att det naturligtvis är avgörande att domaren agerar på ett sätt som vinner parternas förtroende. Det kan domaren bland annat göra genom att vara väl inläst på målet och påläst när det gäller juridiken. Att domaren ska vara opartisk är en självklarhet. I övrigt kan till exempel sådant som ett gott och professionellt bemötande och ett psykologiskt och pedagogiskt handlag ha betydelse. En framgångsfaktor är också att hantera varje mål utifrån de förutsättningar som råder i det enskilda fallet i stället för att agera på samma sätt i alla mål. Det är därutöver viktig att vara lyhörd för parternas agerande och att ha väl utvecklad fingertoppskänsla.
Särskilt om medling
Ett alternativ till rättens förlikningsverksamhet är möjligheten för domstol att förordna en medlare, vilken har till uppgift att försöka ena parterna (så kallad särskild medling). En medlare kan naturligtvis inte påtvinga parterna några beslut eller döma mellan dem.
Rätten bör ta ställning till om förlikningsförhandlingar eller särskild medling är mest lämpligt i ett enskilt tvistemål. Inte sällan kan särskild medling beslutas efter att förlikningsförhandlingar har genomförts. I vissa fall behövs helt enkelt mer tid än vad som kan erbjudas inom domstolens förlikningsverksamhet. Det kan också vara så att man vinner klarhet i att särskild medling är ett bättre alternativ först efter att en förlikningsförhandling har genomförts. Avgörande för valet mellan förlikningsförhandling och särskild medling är annars sådant som vad tvisten rör, hur omfattande tvisten är och parternas inställning. En helhetsbedömning av tvisten och parterna behöver göras.
Rätten kan bara besluta om särskild medling om parterna samtycker till det. Om parterna inte är villiga att medverka är utsikterna för en framgångsrik medling små. Dessutom är det parterna som står för kostnaden för medlaren (till skillnad från kostnaden för domarens förlikningsverksamhet).
Vad som kan tala för att välja särskild medling är – förutom målets art och omfattning – att parterna har ett önskemål om att dra in andra frågor (andra rättsförhållanden) i diskussionerna. Parterna kan alltså söka en lösning som innefattar också andra frågor än de som finns i tvistemålet. Eller så är det så att en lösning endast kan nås om man tar hänsyn till vissa så kallade utomrättsliga faktorer (det vill säga i regel andra rättsförhållanden än det som är instämt). Mot bland annat denna bakgrund sägs ibland att en medlare har större möjligheter att arbeta mot intressebaserade lösningar (medlaren kan ta ett större grepp och har bättre förutsättningar att gräva djupare i parternas förhållanden). Ett annat skäl för särskild medling brukar vara att det finns ett behov eller intresse av att göra en mer skönsmässig bedömning av tvisten (det vill säga att man inte lika strikt följer juridiken utan tar större hänsyn till exempelvis vad som utifrån mer allmänna utgångspunkter framstår som rimligt). Exempel på detta kan vara sådana mål där tvist föreligger på många punkter och där omfattande bevisning kan antas bli nödvändig. Ytterligare ett skäl att välja särskild medling kan vara att parterna är rädda om sin relation och vill bevara den för framtiden.
Det kan också vara så att parterna har önskemål om en viss medlare. Om parterna är överens om en viss person kan den personen förordnas till medlare (vilket är en skillnad i förhållande till vad som gäller vid förlikningsförhandlingar där parterna inte har möjlighet att påverka vem som ska vara domare). Det kan till exempel handla om en person som har särskilda kunskaper på det område som parterna tvistar om. Det kan också vara en person som är erkänt duktig på att få parter att komma överens eller som parterna av någon annan anledning har ett stort förtroende för. Ett ytterligare skäl för parter att vilja välja särskild medling är att de önskar hålla sin diskussion utanför offentligheten.
Också frågan om medling kan väckas när som helst under domstolens handläggning av ett tvistemål. Det finns skäl som talar för att särskild medling bör komma till stånd tidigt under handläggningen, exempelvis att kostnaderna då kan bli lägre (förutsatt att parterna kommer överens). Det finns dock även skäl som talar för att man bör vänta med särskild medling till dess att materialet i målet är någorlunda strukturerat, det vill säga att parternas ståndpunkter och bevislägen åtminstone i huvudsak är klarlagda. Vanligast är att ett beslut om särskild medling fattas efter det att rätten har hållit sammanträde för muntlig förberedelse. Erfarna medlare talar ofta om att en tvist måste vara tillräckligt mogen för medling.
Inte heller frågan om hur en medlare bör gå till väga i sitt arbete är särskilt reglerad. En medlare har alltså en stor frihet när det gäller hur han eller hon ska lägga upp sitt arbete. En skicklig medlare har dock regelmässigt ett genomtänkt och strukturerat upplägg som, åtminstone till stor del, redovisas för parterna. Medlarens roll innebär en större frihet än vad en domare som driver förlikningsförhandlingar har. Medlaren kan ju sägas vara direkt anlitad av parterna för att hjälpa dem att komma överens. Medlaren, som givetvis ska vara opartisk, ska inte döma i målet och kan därför inte bli jävig. Vid behov kan därför en medlare ta ut svängarna mer än vad som i regel kan bli fallet vid rättens förlikningsverksamhet. En annan uppenbar skillnad är att medlaren i praktiken kan lägga betydligt mer tid på att försöka åstadkomma en överenskommelse (tidsåtgången när det gäller sådant som inläsning och rättsutredning bör dock naturligtvis anpassas till det enskilda fallet eftersom parterna betalar medlaren för nedlagd tid).
Det finns en diskussion kring frågan om en medlare endast bör underlätta parternas diskussion eller om medlaren också bör framföra egna bedömningar (använda sig av sin egen kunskap och erfarenhet och därigenom påverka eller riskera att påverka utgången av diskussionerna). Min egen erfarenhet som särskild medlare är att det finns en uttalad förväntan hos parter och ombud – åtminstone på en särskild medlare vars huvudsyssla är att vara domare – att göra egna bedömningar i såväl rätts- som bevisfrågor (till exempel hjälpa en part att förstå att hans krav är orealistiskt eller att en rättsfråga är oklar). En annan sak är att det är en fördel om man som medlare har så många verktyg som möjligt i sin verktygslåda. Den ena metoden utesluter inte nödvändigtvis den andra och valet av metod kan behöva anpassas till hur den enskilda tvisten ser ut.
Avslutande reflektioner
Förlikning och medling är viktiga delar i rättens verksamhet i tvistemål. Förlikningsverksamhet, som alltså är ett i det närmaste obligatoriskt inslag i en rättegång, förekommer i stor utsträckning och är numera på många håll både utvecklad och genomtänkt. Rent faktiskt är det också så att väldigt många tvistemål förliks. Medling borde enligt min mening användas i betydligt större utsträckning än vad som är fallet. Detta gäller särskilt eftersom erfarenheter visar att sådana förfaranden ofta – även i fråga om mer komplicerade eller infekterade tvister, där parternas risker ofta är höga – leder till framgång.
