När vi får besök av skolklasser här på Södertörns tingsrätt får vi ofta frågan om hur en lag blir till. Lagar kan stiftas om stort som smått och inom alla samhällsområden. I regeringsformen, som är en av Sveriges grundlagar, står det hur det ska gå till när en lag stiftas och vilka regler som måste ha formen av lag.
Lagar stiftas av riksdagen som är Sveriges högsta beslutande församling. Det är alltså inte domstolarna som bestämmer vilka lagar vi ska ha i Sverige. Däremot är det domstolarnas jobb att tolka lagarna, det vill säga avgöra hur de ska användas i en viss konkret situation.
I de flesta fall bygger de lagar som riksdagen stiftar på ett förslag från regeringen, en så kallad proposition. Det ligger ett stort arbete bakom de förslag som slutligen blir till lag och tanken med denna text är att översiktligt beskriva hur det kan gå till.
Vem kommer med idén till en ny lag?
Idén om att stifta en ny lag eller ändra en lag som redan finns kan komma från flera olika håll. Många gånger kommer idén till ny lagstiftning direkt från regeringen eftersom det ofta är nödvändigt att stifta eller ändra lagar för att regeringen ska kunna driva sin politik, exempelvis för att leva upp till ett vallöfte. Det kan också vara så att en domstol har kommit fram till att en lag ska tolkas på ett visst sätt som regeringen inte är nöjd med.
Men initiativet till ny lagstiftning kan också komma från andra håll, till exempel från en myndighet som tycker att en ny lag behövs eller att en lag som redan finns inte fungerar riktigt som den ska. Det är också så att många lagar stiftas och ändras för att Sverige ska kunna leva upp till det som vi har lovat internationellt, till exempel genom vårt medlemskap i EU.
Från idé till förslag
När idén om att det kanske behövs en ny lag har tagit form behöver man undersöka på djupet om det verkligen är så och hur det behovet i så fall ser ut. Vid lite större lagstiftningsarbeten går det då oftast till så att regeringen tillsätter en statlig utredning som får i uppdrag att utreda behovet och lämna ett förslag på hur den nya lagen ska vara utformad. Utredningens uppdrag beskrivs i direktiv från regeringen. I en utredning ingår personer som har lång erfarenhet av de frågor som utredningen ska undersöka. När det till exempel handlar om lagar om brott och straff brukar domare, åklagare och advokater vara med.
Hur en utredning arbetar kan vara väldigt olika beroende på vilket uppdrag utredningen har, men ofta går det till så att utredningen först undersöker det som upplevs som ett problem. Det kan till exempel handla om att prata med en myndighet som ofta använder den lagstiftning som utredningen undersöker eller att gå igenom domar och beslut där lagen har använts. Om utredningen kommer fram till att det finns ett problem så funderar utredningen och diskuterar hur problemet bäst ska lösas.
När utredningen är färdig med sitt arbete lämnar den ett förslag som kallas betänkande till regeringen. I betänkandet, som kan vara flera hundra sidor långt, redovisar utredningen sitt förslag till nya eller ändrade lagar. Utredningen talar också noga om varför den tycker att en lag ska se ut på ett visst sätt, vilka fördelar och nackdelar som finns med det och vilka följderna kan tänkas bli om lagen införs. Betänkandet publiceras i serien Statens offentliga utredningar (SOU).
Förslaget behandlas av regeringen
När regeringen har fått in utredningens förslag skickas det ut på remiss. Det betyder att förslaget skickas till olika domstolar, myndigheter, organisationer och ibland företag. De får sedan en viss tid på sig att läsa betänkandet och svara på om de tycker att förslaget är bra eller inte och varför de tycker så. Tanken med det är att de som får remissen ska kunna säga bland annat om det finns problem med förslaget som utredningen kanske inte har tänkt på. På så sätt säkerställs att de lagar som stiftas blir så bra som möjligt. Vilka som får förslaget på remiss beror på vad det handlar om.
När svaren på remissen har kommit in får regeringens tjänstemän (ofta jurister som har gått domarutbildning) i uppgift att sammanställa svaren och bedöma om lagförslaget bör genomföras. Remissvaren har då stor betydelse. Exempelvis kan svaren göra att man tycker att förslaget behöver ändras på ett eller annat sätt. Ibland kan det också vara så att kritiken mot lagförslaget är så stor att det inte genomförs alls.
Därefter föredras ärendet för det statsråd (minister) som har ansvar för det område som lagförslaget gäller. Ofta påverkar dock ett lagförslag flera statsråds ansvarsområden. I så fall ska ärendet beredas gemensamt med alla berörda statsråd och deras medarbetare, vilket betyder att alla som är berörda får läsa förslaget och lämna synpunkter. Synpunkterna diskuteras sedan mellan tjänstemännen och politikerna. Innan regeringen beslutar om att gå vidare med ett lagförslag måste alla vara överens om hur förslaget ska se ut.
Lagrådet granskar förslaget
I många fall kräver regeringsformen att ett lagförslag granskas av Lagrådet innan förslaget kan bli verklighet. Om regeringen anser att ett sådant förslag ska genomföras skriver tjänstemännen därför en lagrådsremiss, vilket är ett slags utkast till lag. Regeringen fattar sedan beslut om att lämna remissen till Lagrådet.
Lagrådet består av domare från Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Deras uppgift är att undersöka bland annat om lagförslaget går ihop med grundlagarna och med övriga lagar. De ska också tala om vilka problem som kan uppstå när lagen ska användas. Även den granskningen är ett sätt att se till att de lagar som stiftas blir så bra som möjligt.
Efter att Lagrådet har granskat förslagen lämnar de sina synpunkter i något som kallas yttrande till regeringen. De synpunkter som Lagrådet lämnar kan göra att förslaget behöver ändras och i något fall att det till och med stoppas helt.
Om regeringen går vidare med förslaget så skriver regeringens tjänstemän om lagrådsremissen till en proposition. När det är färdigt fattar regeringen beslut om att lämna propositionen till riksdagen.
Förslaget behandlas av riksdagen
När en proposition kommer till riksdagen lämnas den först till något av riksdagens 15 utskott. Vilket utskott som får en viss proposition beror på vad propositionen handlar om. Exempelvis hamnar förslag som rör brott och straff hos justitieutskottet medan förslag som handlar om järnvägar hamnar hos trafikutskottet. Utskottets jobb är att granska propositionen och föreslå hur riksdagen ska besluta om den. Utskottets ledamöter läser förslaget och diskuterar det med sina partier. De kan också lämna motförslag eller andra förslag som hänger samman med propositionen, så kallade följdmotioner. Därefter diskuterar utskottet förslaget med varandra och skriver ett utskottsbetänkande, vilket är utskottets förslag på hur riksdagen ska besluta. Om ledamöterna i utskottet inte är överens så gäller majoritetens mening. Den som inte håller med kan lämna in en reservation där hen beskriver vad hen anser att riksdagen ska besluta i stället och varför.
När utskottsbetänkandet är klart går ärendet till kammaren där riksdagens alla 349 ledamöter får ta ställning till förslaget. Innan riksdagen fattar beslut hålls en debatt i kammaren. Då brukar majoriteten i utskottet berätta varför de stödjer förslaget medan de som är i minoritet säger varför de tycker att förslaget är dåligt och presenterar sina motförslag.
Efter debatten röstar riksdagen om förslaget. I de allra flesta fall vinner den mening som majoriteten i utskottet har. Det beror på att utskotten speglar hur riksdagen är sammansatt, dvs. det antal platser som ett parti har i utskottet speglar det antal platser som det partiet har i riksdagen.
Förslaget blir till färdig lag
Om riksdagen bestämmer att lagförslaget godkänns så får regeringen ett meddelande från riksdagen om det. Därefter beslutar regeringen att lagen ska utfärdas. Lagen kungörs sedan i Svensk författningssamling och börjar gälla vid en viss tidpunkt som oftast är bestämd i förväg.
Vill du veta mer?
Mer information om hur lagstiftning går till finns på regeringens hemsida (Lagstiftningsprocessen – Regeringen.se).
