Barn under 15 år är ibland inblandade i brottmål som brottsoffer (målsäganden) eller vittnen. De kan även vara misstänkta men det är mycket ovanligt att domstolen prövar skuldfrågan genom en s.k. bevistalan (läs mer om det här). I debatten har på senare tid uppmärksammats hur förhör med barn under 15 år går till. Detta efter att gamla utredningar återupptagits och tidigare förhör med involverade barn kritiserats. Jag som domare har med anledning av detta fått många frågor kring hur förhör med barn genomförs idag och hur domstolen värderar de uppgifter som barn lämnat.
Genomförandet av förhör med barn
Domstolen kommer framför allt i kontakt med barnförhör när barn under 15 år är brottsoffer eller vittnen. Detta inlägg kommer därför att fokusera på det.
Det vanliga i ett brottmål är att brottsoffer och vittnen kommer till domstolen för att berätta sin version av vad som har hänt. Det som har sagts under förundersökningen ska inte betraktas som en del av rättegången. Syftet med förundersökningen är i stället att i första hand ge åklagaren underlag för beslut i åtalsfrågan. Endast i undantagsfall får berättelser som lämnats i förhör under förundersökningen spelas upp eller på att annat sätt läggas fram under själva rättegången. Anledningen till att förhör under förundersökningen inte är en del av rättegången är principen om bevisningens omedelbarhet. Rätten har också, inom ramen för dess skyldighet att se till att ett brottmål blir tillfredsställande handlagt, ett ansvar för att dels se till att bevismaterialet läggs fram på det med hänsyn till omständigheterna bästa möjliga sättet, dels att berättigade rättssäkerhetsanspråk från den tilltalades sida tillgodoses.
Ett undantag som brukar godtas är när ett barn under 15 år är involverat i ett brottmål som brottsoffer eller vittne. Då är det mycket ovanligt att barnet är på plats i rättssalen för att lämna sin berättelse. I stället spelas filmade förhör från förundersökningen upp under rättegången. För att uppgifter som framkommer under denna typ av förhör ska kunna tillmätas betydelse som bevis krävs att förhören genomförs på ett bra sätt och att grundläggande rättssäkerhetsprinciper beaktas. Detta innebär bl.a. att den som står misstänkt för brottet ska ha rätt att ställa frågor till barnet eller i vart fall ha getts möjlighet till det.
När det gäller genomförandet av förhören är det polis och åklagare som ansvarar för utredningen. Det finns bestämmelser om att förhör med barn till exempel ska planeras och genomföras utan risk för att barnet tar skada samt att förhöret bör hållas av en person med särskild kompetens för uppgiften. För att säkerställa att barnförhör hålls under sådana former att de kan godtas som bevisning har det därutöver tagits fram rekommendationer och handledning på myndighetsnivå. Åklagarmyndigheten har riktlinjer som säger att en åklagare dels bör delta i planeringen av barnförhöret, dels vara närvarande när det genomförs. Av riktlinjerna framgår även att förhören ska hållas av en barnförhörsledare som har särskild utbildning och lämplighet för uppgiften. Det framhålls bl.a. att det som eftersträvas är att barnet ska lämna en fri berättelse, att ledande och suggestiva frågor ska undvikas och att förhörsledaren inte ska berömma eller förmedla några omdömen i fråga om barnets berättelse.
När ett förhör ska hållas med ett barn som misstänks ha blivit utsatt för brott genomförs förhöret vanligen på något av de drygt 30 barnahus som finns i Sverige. På barnahusen är miljön barnanpassad och i lokalerna finns vanligtvis medhörningsrum där bl.a. åklagaren, socialtjänsten, ett barns särskilda företrädare och försvararen kan följa förhöret via videolänk. I förhörsrummet befinner sig vanligen bara barnet och den speciella barnförhörsledaren som förhör barnet.
En försvarare är inte så ofta närvarande vid första förhöret men den misstänkte ska genom sin försvarare ges tillfälle att närvara vid förhör med barnet och få sina frågor ställda. Rekommendationerna om att hålla ett eller flera förhör med barn har genom åren varierat, men om den misstänkte och dennes försvar vill utnyttja rätten att få ställa kompletterande frågor blir det oftast nödvändigt att hålla fler än ett förhör, även om det idag är ovanligt att det hålls många polisförhör med barn.
Domstolens värdering av barnets berättelse
Det är åklagaren som ska bevisa att det påstådda brottet har begåtts och det domstolen har att bedöma är det material som presenterats av parterna. För att domstolen ska kunna göra sin bevisvärdering på ett rättssäkert sätt måste domstolen ställa krav på den utredning åklagaren presenterar.
Till stöd för bedömningen av barnförhör har domstolen bl.a. avgöranden från Högsta domstolen, som uttalar att det i denna typ av förhör är av stor betydelse hur förhören har genomförts, till exempel att frågorna varit så öppna som möjligt så att barnet har getts möjlighet att berätta med egna ord. Högsta domstolen har dessutom uttalat att förhör med mycket små barn har ett mer begränsat bevisvärde och att det, för att ett brott ska anses vara bevisat, krävs att de uppgifter som barnet lämnat får klart stöd av annan utredning som presenterats.
Därutöver kan brister i hur bevisningen har tagits upp i förhållande till den misstänktes rätt att hålla motförhör påverka domstolens värdering av förhörsuppgifterna. Även om en försvarare har fått tillfälle att ställa frågor ska det tas hänsyn till att förhör av detta slag, som spelas upp vid rättegången, i regel innebär sämre möjligheter för försvararen att ställa följd- och motfrågor än annars. Detta innebär att sättet ett förhör genomförs på kan ha direkt betydelse för bevisvärdet av berättelsen. Det gäller i och för sig oavsett om en berättelse har lämnats i ett polisförhör eller direkt i en domstol under rättegången. När förhören sker i domstol har domaren dock möjlighet att ingripa om det till exempel ställs ledande frågor, vilket så klart inte är möjligt när det gäller barnförhör. Brister i utredningen får inte drabba den tilltalade utan ska falla tillbaka på åklagaren. Om det förekommit ledande eller suggestiva frågor så utgör detta en omständighet som kan sänka bevisvärdet av barnets berättelse och det kan leda till att domstolen frikänner den tilltalade.
Sammanfattningsvis innebär detta att bevisvärdet av ett barnförhör som spelas upp inför rätten i stor utsträckning beror på dels barnets ålder, dels hur förhöret har genomförts. Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten, som ansvarar för förhörens genomförande, har vidtagit en hel del åtgärder för att säkerställa att barnförhör hålls under sådana former att de kan godtas som bevisning. Det blir slutligen upp till domstolen att i det enskilda fallet värdera förhöret och vad som i övrigt har framkommit under huvudförhandlingen för att se om åklagaren har lyckats bevisa sitt brottspåstående.
För den intresserade finns mer information att läsa här:
Avgöranden från Högsta domstolen
NJA 2017 s. 316 (I och II)
NJA 1994 s. 268
Övrigt
Åklagarmyndighetens handbok Brott mot barn
Åklagarmyndighetens och Polismyndighetens förhörshandbok Förhör med barn, förhör med vuxna som har osynliga funktionsnedsättningar – handledning för polis och åklagare vid planering och genomförande
