Kriminalare, deckarserier och true crime är alla omåttligt populära genrer inom film, TV och litteratur. Det finns även en uppsjö av radiodokumentärer och poddar på dessa teman. Under de kommande tre veckorna kommer vi här på Domarbloggen att tala med personer från Sveriges rättsvårdande myndigheter om hur de ser på sina fiktiva kollegor och hur deras yrkesroller porträtteras i populärkulturen. I dagens blogginlägg är det kammaråklagaren Lisa dos Santos och rådmannen Daniel Eriksson som kommer att ge sina åsikter.
Den fiktiva åklagaren
Lisa dos Santos arbetar som kammaråklagare på Söderorts åklagarkammare och har haft en rad uppmärksammade mål de senaste åren. Hon beskriver den fiktiva åklagaren som vi oftast stöter på inom populärkulturen som någon som trampar omkring på brottsplatsen, sida vid sida med polisen, och som på ett auktoritärt sätt domderar över polisutredarna.
– Det händer helt enkelt inte att åklagaren är på en brottsplats i det inledande skedet av en utredning. Då ägnar man sig åt så kallad spårsäkring, och det är polisens jobb, berättar Lisa.
Som åklagare har man möjlighet att vid ett senare tillfälle genomföra en så kallad rekonstruktion av brottet. Då är man personligen på brottsplatsen och spelar upp händelseförloppet, men det händer i så fall i ett mycket senare skede än spårsäkringen.
En återkommande förväxling, som Lisa noterat, är att åklagarnas och polisernas behörigheter ofta blandas ihop. Författaren har inte alltid stenkoll på vilken yrkesroll som beslutar om vilka saker. Men Lisa berättar att hon vid några tillfällen blivit uppringd av manusförfattare som höll på att skriva manus till bland annat en kriminalserie på TV.
– De ville veta om en person kunde bli häktad på en viss misstanke. De ville bolla om det överhuvudtaget var möjligt för att de ville göra rätt i sin serie, berättar Lisa.
Åklagare och poliser som brottsutredare
En återkommande klyscha som irriterar Lisa är när åklagarna porträtteras som hämndlystna och att de drivs av vendetta.
– Ibland ger man sken av att man anhåller folk utan konkret misstanke. Man framställer poliser och åklagare som maktmissbrukare för att pressa människor. Som åklagare är man väldigt mån om att vi och poliser framställs som vettiga människor, berättar Lisa.
Hon förklarar att vi i Sverige lever i ett demokratiskt land med stor insyn. Personerna som har dessa typer av jobb har gedigna utbildningar. Vi har dessutom tillsynssystem och skyddsåtgärder för att hindra alla typer av maktmissbruk mot andra människor. Tyvärr visas inte alltid den sidan av åklagaren och polisen upp i populärkulturen, vilket kan ge allmänheten en skev bild av yrkeskårerna, menar Lisa.
– Jag kan till och med tycka att den senaste julkalendern, En hederlig jul med Knyckertz, gick för långt. Förutom att man hyllar brottslighet, så presenteras den ena polisen i serien som en riktig dumbom, som luras av ett barn, och den andra polisen i serien som en elak och hämndgirig narcissist som inte skyr några medel för att ”sätta dit” dem han vill åt. Det är tråkigt att dessa problematiska stereotyper återskapas, framförallt för en yngre publik, påpekar Lisa.
Lisa berätta att en annan återkommande och tröttsam klyscha är åklagaren som en byråkratisk streber. En osamarbetsvillig kostymnisse som auktoritärt styr över polisutredare.
– Det är inte alls verkligheten, inte för mig i alla fall. Jag har ett jättebra samarbete med polisen. Det bästa är när en utredande polis själva kommer med förslag på utredningsåtgärder istället för att jag ska berätta hur de ska gå vidare. Då blir utredningarna väldigt bra, men det kräver förstås en öppen dialog och ömsesidig respekt till varandra, säger Lisa.
Vi går vidare och diskuterar vilka arbetsuppgifter som sällan eller aldrig visas upp av hennes fiktiva kollegor. Lisa säger att det är kontorstiden.
– Att sitta och trycka på knappar i ett grått dokumenthanteringssystem. Man fyller i klockslag, lagrum och annan formalia. Det är knappast ”bra TV” så jag förstår att ingen vill redovisa den delen, men det är dock en ansenlig del av arbetsdagen, påpekar Lisa.
Åklagaryrket i verkligheten
Lisa säger att pulsen och dynamiken är helt oslagbar när man arbetar som åklagare.
– Ibland när man utreder ett allvarligt brott så är det precis som en kriminalfilm. Man sitter hos polisen framför en whiteboard-tavla med fotografier på olika misstänkta medan polisen förklarar deras koppling till varandra och hur nätverket hänger ihop. Som åklagare är man där det händer, helt enkelt, berättar Lisa. Hon säger också att en annan rolig aspekt med arbetet är rättegångarna, där man får planera hur man ska presentera sin bevisning och sedan argumentera för sin sak.
Enligt Lisa är det ingenting man någonsin tröttnar på.
– Efter att man har haft ett stort mål, och man har sagt allt man har att säga, då får man bara vänta på att domstolen meddelar sin dom. Det kan vara väldigt nervöst och ofta känner man sig förväntansfull. Man är självklart opartisk, men man blir ju såklart spänd på att få veta hur domstolen har tagit emot ens argument. I dessa spända lägen är jag väldigt tacksam över att jag har så trevliga kollegor och att vi alltid stöttar varandra, avslutar Lisa.
Den fiktiva domaren
Daniel Eriksson arbetar som domare (rådman) på Södertörns tingsrätt. Även han är van vid uppmärksammade mål och han är en av tingsrättens så kallade mediedomare vilket innebär att han är tillgänglig för generella frågor som kan komma från media. Han berättar att den vanligaste missuppfattningen han hör om sitt yrke kommer från amerikansk film och TV. Den bilden som presenteras av en domare reflekterar inte alls vad en svensk domare gör på sitt arbete. Daniel beskriver hur domarna i amerikanska filmer ofta verkar kunna besluta lite vad som helst.
– Det är svårt att jämföra med USA. Det stämmer till viss del att de har mycket större frihet i sitt dömande. I USA har de något som kallas för common law, vilket ger dem större friheter, medan vi domare i Sverige är otroligt styrda av lagar och regler.
Daniel berättar om en annan återkommande fråga.
– Alla, alla, alla jag möter tror att vi domare har en klubba, men det har vi ju inte. Vi har inte peruker eller kåpa heller, men det tror nog inte så många. Vi har ju inte heller jury i brottmål i Sverige. Istället har vi ett system med nämndemän. Jury kan bara förekomma i vissa mål som rör tryckfrihet.
Daniel berättar att han alltid skattar till lite när någon på TV ska spåra ett telefonsamtal, och de pratar om att det tar tre minuter eller något liknande.
– Det stämmer ju inte alls. Det är bara påhitt. Vi har mycket bättre teknik än så i Sverige, så jag utgår ifrån att de har minst lika bra teknik i USA.
Dessutom är det inte polisen själva som beslutar om någon ska avlyssnas, fortsätter Daniel. Man behöver åklagarbeslut eller domstolsbeslut för de flesta typer av hemliga tvångsmedel. Det är en hel process med en förhandling som sker på domstol för att kunna besluta om hemlig avlyssning.
Precis som Lisa understryker Daniel att det absolut finns skribenter och manusförfattare som vill att deras verk ska reflektera verkligheten. Det finns många som är duktiga på att beskriva framförallt polisens arbete under en brottsutredning. Generellt sett är det dock vanligt med rena faktafel.
– Den sista boken i Millenium-trilogin, den som kretsar kring Lisbeths rättegång, var fylld av felaktigheter. Det var uppenbart att författaren inte besökt en rättegång innan han skrev boken och den rättegången känns som ett skräckexempel på hur det inte får gå till, säger Daniel.
Domaryrket i verkligheten
Daniel berättar att 95% av det dagliga arbetet som domare består av sådant som inte visas i media. Det är alla vanliga förhandlingar, det vill säga mindre brottmål, såsom rattfylleri och stöld, familjemål, mål som rör pengar och konkurser. På ett sätt kan domaryrket ses som relativt ensamt. När man sitter i skarpt läge så har man ansvar för allt som händer i salen på egen hand, även om man har nämndemän med sig som hjälper till att döma i slutet av förhandlingen.
– Men jag känner mig inte alls ensam på min arbetsplats. Vi är väldigt kollegiala, och jag känner alltid att jag kan diskutera juridiska frågor med mina medarbetare.
Det allra roligaste är att det är ett väldigt omväxlande yrke, säger Daniel. Det finns många olika typer av mål som alla har sin charm.
– Som domare på domstol måste man vara generalist som jurist. Det är också väldigt roligt med alla människor man träffar. Vi arbetar med människor och frågor som berör deras liv. Den mänskliga kontakten är en stor del av yrket och det jag uppskattar mest, avslutar Daniel.
Vidare läsning
Nästa vecka möter vi två försvarsadvokater som kommer ge sin syn på hur försvarsadvokaten framställs i populärkulturen, och därefter kommer vi prata med en utredare hos polisen på samma tema.
Tidigare inlägg
Domare, åklagare, ombud – olika roller | Domarbloggen
Förundersökning – domare och åklagare | Domarbloggen
Hemliga tvångsmedel i våra domstolar | Domarbloggen
Varför arbetar jag som domare och inte som åklagare? | Domarbloggen
