Om en person under 21 år far illa av någon anledning ska socialnämnden ansöka om att den unge ska omhändertas enligt lagen (1992:52) om vård av unga (LVU). Socialnämnden skickar sin ansökan till förvaltningsrätten, som alltså är den domstol som ska pröva frågan om den unge ska omhändertas för vård eller inte. Vård enligt LVU kan dock även aktualiseras i allmän domstol, exempelvis vid val av ungdomsvård som straff när en ung person döms för brott. I det här inlägget beskrivs vilka förutsättningarna är för vård enligt LVU och vad skillnaderna mellan de olika prövningarna i allmän respektive förvaltningsdomstol kan ge för konsekvenser.
Vilka är förutsättningarna för tvångsvård enligt LVU?
I korthet innebär LVU att en ung person ska omhändertas för vård om någon eller några av de förutsättningar som listas i lagen finns och vården inte kan ges på frivillig väg.[1] Förutsättningarna för vård kan delas in i två kategorier; miljöfallen och beteendefallen.
När det gäller miljöfallen ska vård enligt 2 § LVU beslutas för en person under 18 år om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Detta är alltså omständigheter som har att göra med den unges hemförhållanden och innefattar allt från att den unge blir slagen till att den unge inte får den trygghet, omvårdnad och stimulans som krävs för att utvecklas på ett bra sätt. Det kan också vara fråga om djupgående konflikter mellan föräldrarna, där barnet får sitta emellan på ett sådant sätt att barnets hälsa och utveckling riskerar att skadas. ”Annat förhållande i hemmet ”tar bland annat sikte på situationer då missförhållandena i hemmet inte i första hand beror på barnets förälder själv utan till exempel på förälderns sambo. Även frihetsinskränkande åtgärder som kan vara följden av en hederskultur kan medföra ett vårdbehov enligt denna bestämmelse.
Vård ska också beslutas om det finns ett vårdbehov på grund av omständigheter som är relaterade till den unges eget beteende, de så kallade beteendefallen. Enligt 3 § LVU blir detta aktuellt om en person under 21 år utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Typexemplet är att den unge har hamnat i ett missbruk och ägnar sig åt missbruksrelaterad brottslighet. Det kan också vara fråga om att den unge beter sig på ett sätt som annars avviker från samhällets grundläggande normer. Det kan exempelvis vara att den unge umgås i kriminella kretsar och därför inte sköter skolan och riskerar att dras in i brottslighet. Ytterligare ett exempel är att den unge hamnar i en destruktiv spiral, så som självskadebeteende av något slag eller prostitution.
Gemensamt för båda dessa bestämmelser är att de omständigheter som grundar vårdbehovet ska medföra en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Det betyder att det inte får vara fråga om någon obetydlig, oklar eller avlägsen risk utan att det ska finnas en klar och konkret risk för skada. Det måste alltså finnas konkreta omständigheter som talar för en risk för skada.
[1] Om den unges vårdnadshavare (och den unge själv om hen är över 15 år) samtycker till den behövliga vården kan den i stället ges på frivillig väg med stöd av socialtjänstlagen.
Karaktären av skyddslagstiftning får betydelse för beviskravet
LVU är en skyddslagstiftning för utsatta barn och vad som är bäst för barnet ska vara avgörande för varje beslut enligt lagen. Vid en konflikt mellan barnets bästa och andra intressen ska därför hänsynen till barnets bästa alltid få företräde. Detta innebär att även om ett tvångsomhändertagande enligt LVU är en mycket ingripande åtgärd, och ibland kan upplevas som ett straff, så ställs det inte samma höga krav på bevisningen som i ett brottmål. Den del av en utredning som avser en bedömning av riskerna för barnet måste av naturliga skäl bygga på antaganden. Dessa ska självfallet vara så väl underbyggda som möjligt, men en viss osäkerhet måste accepteras.
Om till exempel ord står mot ord när det gäller frågan om det har förekommit misshandel i hemmet måste, mot bakgrund av lagstiftningens syfte, ett barns uppgifter kunna tillmätas sådan tyngd att de ensamma kan ligga till grund för ett beslut om vård. Detta skiljer sig från brottmål där en målsägandes (påstått brottsoffers) uppgifter måste backas upp av annan bevisning för att det ska kunna anses vara ställt utom allt rimligt tvivel att en misshandel har ägt rum.
Straff och skydd – två sidor av samma mynt
Enligt 32 kap 1 § brottsbalken får den som är under 21 år dömas till ungdomsvård om hen har ett särskilt behov av vård enligt LVU. Exempelvis innebär detta att en ung person som döms för narkotikabrott kan dömas till vård enligt LVU, om vårdplanen är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art och den unges tidigare brottslighet.
Det kan dock uppkomma situationer där bevisningen inte räcker för att fälla den unge för brott men där LVU:s karaktär av skyddslagstiftning kan få genomslag och resultera i att vård trots detta ändå kommer till stånd. Konsekvensen för den unge blir att hen, trots att det blev en friande dom, ändå måste underkasta sig samma vård som om hen hade dömts för brottet.
En sådan situation kan exempelvis uppkomma om den unge missköter skolan och har missbruksproblem samt befinner sig i en gängmiljö där det förekommer våld och narkotikahandel, även om det inte bevisats att den unge själv har gjort sig skyldig till något brott. Den unge kan då frias i allmän domstol men ändå av förvaltningsrätten tvångsomhändertas för vård på grund av att hen utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel och annat socialt nedbrytande beteende.
En annan situation där de olika processerna i allmän respektive förvaltningsdomstol korsas är när ett straff i form av sluten ungdomsvård har avtjänats.
En person under 18 år kan dömas till sluten ungdomsvård enligt 32 kap 5 § brottsbalken. Straffets längd bestäms av den allmänna domstol som dömt den unge och kan vara allt mellan 14 dagar och 4 år. När den unge avtjänat denna tid (det vill säga verkställt straffet) ska vård enligt LVU beslutas om den unge vid verkställighetens slut bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte utsätta sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.
Den vård som den unge gått igenom som straff för ett brott kan alltså i sådana fall fortsätta med stöd av LVU även efter att straffet i sin helhet har verkställts. Denna fråga hanteras dock av socialnämnden och förvaltningsdomstolen och inte av den allmänna domstol som dömde den unge för brottet.
Tanken med den här möjligheten är att samhället ska kunna agera utan att behöva invänta att den unge genom sitt beteende utanför det särskilda ungdomshemmet där den slutna ungdomsvården avtjänats visat att hen är i behov av fortsatt vård. Dessutom anses detta ha viss positiv effekt på vården genom att den unge riskerar fortsatt tvångsvård om vårdbehovet kvarstår efter fullgjord verkställighet och därmed förväntas den unge vara mer motiverad till vården.
Resultatet för den unge är dock att vårdtiden kan bli längre än det straff som den allmänna domstolen dömde ut. Om det beslutats om fortsatt vård efter avtjänat straff ska frågan om vårdens upphörande därefter var sjätte månad prövas av socialnämnden, och efter överklagande, av förvaltningsdomstolen. Det kan alltså bli fråga om en inte obetydlig förlängning av vårdtiden. Det är dock viktigt att komma ihåg att syftet med vården i denna situation uteslutande är att skydda den unge och att den unges bästa är avgörande vid varje beslut.
