Dagens blogg handlar om nåd i brottmål, alltså möjligheten att befria någon från ett straff (brottspåföljd) eller mildra straffet. En ansökan om nåd kan enbart avse en dom som det inte längre går att klaga på, det vill säga som har vunnit laga kraft. En ansökan om nåd handlar vanligen om förhållanden som har inträffat efter domen och som inte var kända för domstolen när domen meddelades. Ofta handlar en nådeansökan om den dömdes personliga förhållanden.
Regleringen om nåd finns i regeringsformen, som är en av våra grundlagar. Enligt 12 kap. 9 § första stycket regeringsformen får regeringen genom nåd befria en dömd person helt från ett straff eller mildra straffet. Exempelvis kan ett beslut om nåd innebära att ett fängelsestraff sätts ned så att personen kan släppas fri eller ändras till något annat straff som skyddstillsyn, villkorlig dom eller böter. Regeringen kan dessutom mildra eller befria en dömd person från en annan rättsverkan av domen än själva straffet. Exempelvis kan nådeansökningar omfatta utdömda viten, straffskatt och näringsförbud.
Nåd beviljas endast i undantagssituationer
Det är endast i rena undantagssituationer som regeringen beviljar nåd och en fri prövning görs i det enskilda fallet. Till skillnad från domstolen som måste motivera sina beslut behöver regeringen inte göra det. Det gäller både om ansökan om nåd avslås eller om den beviljas. Det här gör att det är svårt att säga att det finns någon egentlig praxis när det gäller nådeärenden på så sätt att man kan säga att om den omständigheten finns så kommer en nådeansökan att beviljas. En ansökan kan också innehålla många olika skäl för nåd och eftersom besluten inte är motiverade är det inte alltid lätt att avgöra vad som har lett fram till ett bifall i slutändan.
Cecilia Riddselius, som är ämnesråd på den enhet på Justitiedepartementet som har hand om nådeärenden, berättar för bloggen att det handlar om ungefär 100-150 nådeansökningar per år och att det enbart är ungefär tre-fyra stycken som får bifall.
Vem får ansöka om nåd?
I de allra flesta fall är det den dömde själv som söker om nåd, men det behöver inte vara det. Vem som helst kan faktiskt söka om nåd för en dömd person. Det är till och med så att regeringen självmant har möjlighet att ta upp en fråga om nåd, även om det är ytterst ovanligt.
Ansökan
En nådeansökan ska ges in till Justitiedepartementet och innehålla en rad uppgifter. Till att börja med måste det finnas personuppgifter (namn och personnummer) till den dömde och kontaktuppgifter till den dömde, vilken dom det gäller (domstolens namn, datum för domen och målnummer), vilket beslut man vill att regeringen fattar och varför man anser att regeringen ska bevilja nåd samt eventuella handlingar som man vill lägga fram till stöd för ansökan.
Ansökan blir en offentlig handling
De handlingar som ges in i ett nådeärende blir allmänna handlingar och det innebär att uppgifterna i nådeärenden som regel blir offentliga. Både journalister och en intresserad allmänhet kan alltså begära att få se handlingarna. Uppgifter om den enskilde är hemliga endast om det finns någon särskild anledning.
Skriftlig handläggning
Handläggningen är i huvudsak skriftlig och när ett nådeärende är färdigt för avgörande föredras det för inrikesministern, som sedan tar ärendet vidare till regeringen som fattar beslut vid ett regeringssammanträde där frågan om nåd kan vara en fråga bland många andra frågor. Sammanträdet är, till skillnad från en förhandling i domstol, inte offentligt. Efter sammanträdet skickas ett skriftligt beslut till den person som nådeansökan handlar om. I de fall då det är någon annan än den dömde som har ansökt om nåd får den personen en kopia av beslutet. Handläggningstiden för nådeärenden kan variera, men brukar ofta vara några månader.
Skuldfrågan omprövas aldrig
Skuldfrågan i sig kan endast prövas av en domstol och regeringen får därför aldrig ompröva skuldfrågan i ett nådeärende. Att den dömde uppger att hen är oskyldigt dömd är därmed inte ett skäl för att bevilja nåd. En nådeansökan kan inte heller prövas när det gäller skadestånd och rättegångskostnader som den dömde ska betala enligt domen.
Bifall eller avslag?
Nådeansökningar som har lett till bifall har ofta som huvudskäl angett en allvarlig sjukdom som den dömde har drabbats av eller en pågående behandling som inte har kunnat ges inom ramen för verkställigheten av ett fängelsestraff. Ett bifall i dessa situationer har vanligen lett till ett uppskov eller avbrott i verkställigheten eller omvandling till en annan typ av straff.
Skäl som däremot inte brukar leda fram till att regeringen beviljar nåd är till exempel att straffmätningspraxis har ändrats, så att man numera får lindrigare straff än vid tidpunkten för den aktuella domen. Invändningar om att brottet var en engångsföreteelse, att fängelsestraffet inte fyller någon funktion eftersom den dömde är skötsam i övrigt, att den dömde avvaktar beslut om resning eller ett avgörande från Europadomstolen är inte heller skäl som brukar leda till nåd. I sammanhanget är det också viktigt att påpeka att nedstämdhet inför en fängelsevistelse eller oro för ekonomi och arbete inte heller i sig är tillräckliga skäl för att nåd ska beviljas. Det ligger i sakens natur att ett fängelsestraff nästan alltid medför sociala och ekonomiska konsekvenser såväl för den dömde som för den dömdes familj.
Man kan ansöka om nåd för en och samma dom hur många gånger som helst, men en ansökan som avslagits och görs på nytt måste innehålla nya eller starkare skäl för att leda fram till ett bifall.
Andra vägar än att begära nåd hos regeringen
Ibland är en ansökan om nåd inte rätt väg att gå för den som vill få till en ändring av en dom i brottmål. Jag har tidigare påpekat att regeringen inte prövar skuldfrågan alls inom ramen för en nådeansökan. För den som har hittat ny, övertygande bevisning om att hen är oskyldig kan det därför istället bli aktuellt att ansöka om resning och en sådan ansökan ska lämnas in till en hovrätt eller till Högsta domstolen. (Mer om resning och andra särskilda rättsmedel kan du läsa om i tidigare blogginlägg.)
För den som är utvisad på grund av brott och som vill kunna återvända till Sverige, eller fortfarande befinner sig i Sverige och inte vill lämna landet, är det i första hand till Migrationsverket, och inte regeringen, som man ska vända sig. En ansökan i utvisningsfrågan kan avse allt ifrån att det finns risk för att man utsätts för tortyr om man måste återvända till sitt hemland till att man önskar besöka Sverige tillfälligt för att kunna gå på en anhörigs begravning eller för att träffa en anhörig som är svårt sjuk.
Den som vill avtjäna ett fängelsestraff med fotboja, få uppskov med att avtjäna ett fängelsestraff eller har önskemål om vilket anstalt som man ska avtjäna straffet på ska inte heller vända sig till regeringen utan till Kriminalvården.
Livstidsdömda som vill att straffet ska omvandlas till ett tidsbestämt straff ska slutligen inte heller de vända sig till regeringen utan istället komma in med en ansökan till Örebro tingsrätt som prövar frågan. (Se också tidigare blogginlägg om livstidsfängelsestraff och Örebro tingsrätt.)
Källor:
Nåd i brottmål – Magasinet Para§raf (magasinetparagraf.se)
Nåd i brottmål – Regeringen.se
Nåd i Brottmål, Faktablad, Justitiedepartementet, Ju 13.03. Augusti 2013.
Grundlagarna, Erik Holmberg, Nils Stjernquist, Magnus Isberg, Marianne Eliason, Göran Regner, publicerad i Zeteo 2016-05-13.
Proposition 2012/2013:151 Överflyttning av vissa utlänningsärenden till den ordinarie migrationsprocessen med mera.
