Med anledning av SVT:s dokumentär Fallet Kevin har jag som domare fått många frågor om hur det går till när barn är misstänkta och utreds för brott. Jag har ingen insyn i Kevin-fallet och kan därför inte svara på frågor om just det fallet. Däremot ska jag försöka svara på några frågor om vad som gäller i allmänhet och hur domstolen kan bli inkopplad in i sådana fall.
Vilka åldersgränser finns det?
I Sverige är det inte är möjligt att döma barn under 15 år till ett straff (påföljd). Det avgörande är åldern när ett brott begås, det vill säga att den unge då fyllt 15 år. Man brukar säga att straffmyndighetsåldern är 15 år. Det innebär att det inte görs några förundersökningar mot barn under 15 år som syftar till att åtal ska väckas. I stället görs utredningar mot barn som misstänks för brott med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). När en utredning är klar ska utredningsprotokollet så snart som möjligt skickas till socialnämnden. Dessa utredningar syftar närmast till att socialnämnden ska kunna avgöra vilka åtgärder som kan bli aktuella från nämndens sida.
Går man helt utan straff när man är under 15 år?
Ja, när vi pratar om påföljder enligt brottsbalken som böter, fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Om en utredning gjorts med stöd av LUL kan det bli aktuellt med åtgärder som de sociala myndigheterna bestämmer. Dessa åtgärder kan vara olika stöd- och vårdinsatser inom socialtjänsten och är inte påföljder enligt brottsbalken. Om barnets vårdnadshavare inte går med på vad de sociala myndigheterna föreslår kan det bli fråga om omhändertagande och tvångsvård till exempel placering på behandlingshem enligt lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Det är då förvaltningsrätten som beslutar om det finns förutsättningar för det. Det som framkommer i utredningen kan alltså leda till insatser från socialtjänsten. Det är dock inte något som alltid sker, utan beror på det behov av insatser som finns i varje enskilt fall.
När prövar domstolar mål med barn under 15 år?
Svaret är att det händer mycket sällan. Det vanliga är att utredningar görs enligt LUL och avslutas genom att utredningsprotokollet lämnas över till socialnämnden.
Under vissa omständigheter kan en domstol ändå få pröva om barn under 15 år begått en brottslig gärning. Detta särskilda förfarande kallas bevistalan och förs av åklagare på begäran av socialnämnden, Socialstyrelsen eller barnets vårdnadshavare. Bevistalan är alltså inte åtal. Däremot liknar själva förfarandet på många sätt en vanlig brottmålsrättegång och resultatet av en bevistalan är att domstolen prövar själva skuldfrågan och gör ett uttalande. Har barnet begått brottet eller inte? Någon påföljd för brottet kan det som tidigare sagts inte bli tal om.
Bevistalan ska bara föras om det finns ett starkt allmänt intresse att en domstol ska klarlägga om ett barn under 15 år har begått ett brott. Ett sådant intresse kan uppkomma om barnet misstänks för ett mycket allvarligt brott, som mord, dråp, grov våldtäkt och synnerligen grov misshandel.
Vid en bevistalan hamnar saker i offentlighetens ljus och själva förhandlingen ska också enligt huvudregeln vara offentlig även om särskilda överväganden alltid måste göras när det gäller barn. Det innebär att förhandlingen kan hållas bakom stängda dörrar. Tingsrättens avgörande – det vill säga om barnet begått brottet – blir dock alltid offentligt.
Ett exempel på en bevistalan är en dom från Hovrätten för Västra Sverige år 2016 där domstolarna kom fram till att åklagaren inte presenterat tillräcklig be-visning för att två 13-åringar tillsammans och i samförstånd gjort sig skyldiga till mord men däremot att de gjort sig skyldiga till grov stöld.
Vem tillvaratar de misstänkta barnens rättigheter?
Om en utredning inleds mot ett barn under 15 år utser domstolen ett juridiskt biträde för barnet på begäran av åklagare eller vårdnadshavare. Det juridiska biträdets roll är densamma som en offentlig försvarares det vill säga att tillvarata barnets rätt och se till att saken blir rätt belyst.
Syftet med detta blogginlägg är att besvara en del av de frågor som jag fått om barn som är misstänkta och utreds för brott. Det är alltså mycket ovanligt att domstolen överhuvudtaget prövar skuldfrågan. Jag har reflekterat över skillnaderna som blir när en sådan fråga hamnar i domstol jämfört med när den inte gör det. Inledningsvis har jag konstaterat att det i domstol blir en tvåpartsprocess med åklagaren som statens företrädare å ena sidan och det juridiska biträdet som tillvaratar barnets rätt å andra sidan. Vidare hålls en sådan förhandling normalt sett inför öppna dörrar så att var och en som vill ta del av det som sägs och läggs fram under förhandlingen får göra det även om det kan bli så att rätten stänger dörrarna för allmänheten med hänsyn till barnet. Allmänheten kan också ta del av domstolens slutsatser. Avslutningsvis reflekterar jag mycket över hur man kan få till stånd en bra avvägning mellan allmänhetens rätt att få insyn, en bra och rättssäker process och sist men inte minst integritetsaspekten och hur det påverkar ett barn att ställas till ansvar i domstol. Det finns all anledning att reflektera vidare i frågan.
