Riksdagen har antagit ny lagstiftning som träder i kraft den 1 juli 2021. Bland annat införs ett helt nytt brott i brottsbalken, som kallas barnfridsbrott. Dessutom kommer nya häktningsregler att börja gälla. Några av förändringarna kan du läsa om nedan.
Barnfridsbrott
Ett helt nytt brott
Det nya brottet barnfridsbrott (4 kap. 3 § brottsbalken) innebär att det blir straffbart att låta barn bevittna vissa brott, som exempelvis vålds- och sexualbrott. En förutsättning för straffansvar är att barnet är närstående eller tidigare närstående till både gärningspersonen och den som utsätts för brottet. Brottet som barnet har bevittnat måste dessutom vara styrkt enligt de beviskrav som finns för brottmål i allmänhet och detta gör så klart att det finns ett mycket nära samband mellan grundbrottet och det så kallade bevittnandebrottet. Enligt förarbetena bör utgångspunkten därför vara att de två brotten prövas i en och samma rättegång (se prop. 2020/21:170 s. 46). Barnet får ställning som målsägande, vilket i sin tur kan medföra en rätt för barnet att få en särskild företrädare eller ett målsägandebiträde. Barnet har också rätt att begära skadestånd.
Av förarbetena framgår vidare att det nya brottet normalt kommer att omfattas av skyndsamhetskravet i 2 a § förundersökningskungörelsen (1947:948), vilket bland annat innebär att förundersökningen ska bedrivas särskilt skyndsamt. Straffet för barnfridsbrott är fängelse i högst två år. I ringa fall är straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet däremot är grovt finns det möjlighet för domstolen att döma till grovt barnfridsbrott. För grovt barnfridsbrott är straffet fängelse i lägst nio månader och högst fyra år.
Nya häktningsregler
Tidsgräns för hur länge en misstänkt får vara häktad införs
De nya häktningsreglerna medför ett flertal förändringar som syftar till en effektivare hantering av häktningar och minskad isolering. En av dessa är att det införs en tidsgräns för hur länge en häktning får pågå. Enligt den nya regleringen får en misstänkt som utgångspunkt vara häktad i längst nio månader fram till dess att åtal har väckts. Om den misstänkte inte har fyllt 18 år är motsvarande tid tre månader. Dessa tider är dock inte absoluta. Om det finns synnerliga skäl får rätten på begäran av åklagaren besluta att tidsgränserna får överskridas.
Vad som utgör synnerliga skäl framgår inte av lagtexten, men enligt lagförarbetena skulle sådana skäl kunna finnas exempelvis om brottets straffvärde är mycket högt i kombination med att det misstänkta brottet är särskilt svårutrett. Andra omständigheter som kan beaktas är om den misstänkte under häktningstiden har häktats även för andra brott. Även den misstänktes eget agerande kan medföra att det finns synnerliga skäl att förlänga häktningstiden, till exempel om hen medvetet leder in utredarna på villospår eller på annat sätt saboterar utredningen i syfte att få tiden att gå. Den omständigheten att en misstänkt använder sig av sin rätt att tiga och inte aktivt medverkar till utredningen är däremot inte ett skäl för att överskrida tidsgränsen (se prop. 2019/20:129 s. 54–55).
Åklagaren ska i vissa fall redovisa en tidsplan för förundersökningen
Om rätten beslutar att häkta en misstänkt, ska rätten samtidigt bestämma när åklagaren senast ska väcka åtal. Är den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning av tiden, om åklagaren begär detta före tidens utgång (så kallad åtalsförlängning). Genom ett tillägg i 24 kap. 18 § andra stycket rättegångsbalken införs nu en uttrycklig skyldighet för åklagaren att redovisa en tidsplan för förundersökningen i samband med en begäran om åtalsförlängning. På så sätt får samtliga inblandade en förbättrad inblick i förundersökningen och domstolen kan lättare kontrollera att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt.
Rätten ska besluta vilka slags restriktioner åklagaren får meddela
Huvudregeln enligt den nuvarande lagstiftningen är att en åklagare måste ha ett generellt tillstånd från rätten för att kunna inskränka en häktad persons kontakter med omvärlden (så kallade restriktioner). Om rätten lämnar ett sådant tillstånd avgör sedan åklagaren vilka enskilda restriktioner som faktiskt ska meddelas, och vilka lättnader eller undantag som kan medges.
De nya häktningsreglerna innebär att rätten inte längre kommer att pröva om ett generellt tillstånd till restriktioner ska meddelas. Istället införs en ordning där rätten på begäran av åklagaren ska ta ställning till vilka specifika slag av restriktioner som åklagaren ska kunna använda i varje enskilt fall. Det kan till exempel avse inskränkningar i rätten att placeras tillsammans med andra intagna, följa vad som händer i omvärlden eller ta emot besök.
Mer information
Om du är intresserad av att läsa mer om lagändringarna kan du göra det här:
Barn som bevittnar brott – Riksdagen
Effektivare hantering av häktningar och minskad isolering – Riksdagen
