I början av sommaren fattade vi på Södertörns tingsrätt ett beslut i ett uppmärksammat brottmål. I målet hade en idrottsledare åtalats för grovt sexuellt utnyttjande bland annat av underårig och person i beroendeställning. Mannen var häktad i sin frånvaro eftersom han, trots att preskriptionstiden för brotten närmade sig sitt slut, inte gick att få tag på. Trots särskilda insatser från polisen gick mannen inte att hitta innan preskription inträffade. I och med att brotten preskriberades beslutade vi att häktningen skulle hävas och målet skrivas av. Åtalet mot mannen kom alltså aldrig att prövas.
Att åtalet i målet aldrig kunde prövas i en rättegång väckte mycket uppmärksamhet. Många var upprörda över att det är möjligt att personer som står anklagade för brott kan hålla sig undan och på så sätt slippa rättegång och eventuellt straff. Preskriptionstiderna debatterades och röster höjdes för att helt slopa eller förlänga preskriptionstiderna.
Jag hade för några år sedan ett regeringsuppdrag att se över preskriptionstiderna för de allra allvarligaste brotten. Utredningen (Ds 2007:1) ledde till att preskriptionstiden för bland annat mord helt togs bort. Mot den bakgrunden och när nu preskription kommit i fokus på nytt tänkte jag i detta blogginlägg redogöra lite närmare för när och varför brott preskriberas.
När preskriberas brott?
Regler om preskription av brott finns i 35 kapitlet brottsbalken.
En domstol får inte döma ut ett straff om den misstänkta personen inte fått del av ett åtal eller blivit häktad inom en viss tid (preskriptionstid) efter den dag då brottet begicks. Som var fallet ovan räcker det inte med att en person häktats i sin frånvaro utan häktningsbeslutet måste ha verkställts, det vill säga personen måste ha gripits.
Preskriptionstiden blir längre ju allvarligare ett brott är. Om maximistraffet för brottet är
- ett års fängelse är preskriptionstiden två år
- två års fängelse är preskriptionstiden fem år
- högre men inte över åtta års fängelse är preskriptionstiden tio år
- fängelse på viss tid över åtta år är preskriptionstiden femton år
- fängelse på livstid är preskriptionstiden tjugofem år.
Som jag redan nämnt finns det numera också vissa mycket allvarliga brott som aldrig preskriberas. Det gäller bland annat mord och dråp, folkmord och vissa terroristbrott.
Att preskriptionstiden räknas från den dag då brottet begicks gäller i de allra flesta fall. Ibland kan det vara svårt att veta vid vilken tidpunkt ett visst brott har begåtts. Då finns det andra regler och praxis som hjälper domstolarna att fastställa vilken dag som preskriptionstiden ska räknas från. Om en person till exempel olagligen frihetsberövas och hålls frihetsberövad under några månader börjar preskriptionstiden för olaga frihetsberövande att löpa först när personen släpps fri.
När det gäller brott mot barn finns det också specialbestämmelser som säger att preskriptionstiden för vissa brott, till exempel sexualbrott och könsstympning, börjar löpa först när barnet fyller eller skulle ha fyllt 18 år. Det innebär alltså att om ett till exempel sjuårigt barn blir utsatt för ett sexuellt övergrepp förlängs den normala preskriptionstiden för brottet med elva år.
Utöver den preskriptionstyp som redogjorts för här och som kallas för åtalspreskription finns det också ett par andra preskriptionstyper, så kallad absolut preskription respektive påföljdspreskription. Absolut preskriptionstid är den längsta tid som får gå för att en person ska kunna få ett straff för ett begånget brott. I detta fall saknar det alltså betydelse att en misstänkt fått del av ett åtal. Påföljdspreskription innebär att ett fängelsestraff inte får verkställas när viss tid gått – 5-30 år beroende på straffets längd – efter det att domen vann laga kraft, det vill säga inte längre kunde överklagas.
Varför preskriberas brott?
Bestämmelserna om preskription är mycket gamla. Redan på 1200-talet fanns sådana regler i svensk rätt. På den tiden motiverades reglerna av rent praktiska skäl, det var helt enkelt svårt att föra bevisning om brottet blev för gammalt. Det har också förts fram att preskriptionsreglerna syftade till att begränsa människors rätt att hämnas brott.
Numera motiveras reglerna om åtalspreskription främst av allmänpreventiva och humanitära skäl. Det har inte ansetts som lika angeläget att ett gammalt brott bestraffas som att ett nytt brott gör det. Ett annat skäl är att den som efter ett begånget brott har varit laglydig under lång tid ska kunna känna sig trygg och inte behöva riskera att tillvaron hen byggt upp raseras. Det är naturligtvis så att skälen för preskription blir mindre starka ju allvarligare ett brott är. Det är ju därför som det föreskrivs längre preskriptionstider för allvarliga brott.
Under de senaste åren har lagstiftaren också tagit andra hänsyn när preskriptionsregler ändrats och preskriptionstider utsträckts eller tagits bort. Numera är det till exempel lättare att säkra bevisning som är mer hållbar över tid. Det gäller till exempel DNA-bevisning. Ett starkt skäl för att helt ta bort preskriptionstiderna för till exempel mord var att det skulle vara stötande om det bevismässigt var klarlagt att en viss person begått mordet men denna inte kunde straffas eftersom brottet preskriberats. I vissa fall upptäcks också ett brott först långt efter att det begåtts, till exempel kan detta gälla skattebrott. Det har inte ansetts rimligt att den som begått ett skattebrott ska komma undan straff på grund av att brottet redan preskriberats då det upptäcktes. Allt detta gör att lagstiftaren valt att frångå de vanliga preskriptionsreglerna och särreglera vissa typer av brott.
