En väldigt vanlig måltyp vid landets tingsrätter är mål om rattfylleribrott. Dessa utgör en del av de så kallade mängdbrotten och många av dem handläggs inom ramen för det så kallade snabbspårsförfarandet, som för tingsrättens del innebär att särskilda regler gäller för delgivning av stämning och kallelse till huvudförhandling. Erfarenheterna har hittills visat att detta sätt att hantera rattfylleribrottmål är mycket effektivt.
Bestämmelserna om rattfylleri och grovt rattfylleri finns i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen). I lagens 4 § finns bestämmelser om rattfylleri av den så kallade normalgraden och i 4 a § finns reglerna om grovt rattfylleri.
En första förutsättning för straffansvar för rattfylleribrott är att den tilltalade fört ett motordrivet fordon eller en spårvagn. I de allra flesta fall som behandlas i domstol rör målen förande av personbil, men ibland förkommer det även att den tilltalade kört lastbil, buss, motorcykel eller moped. Rattfylleribrott kan begås efter intag av olika substanser såsom alkohol, narkotika eller annat medel.
Alkoholberusning
Den traditionella typen av rattfylleri är att den tilltalade intagit (i normalfallet druckit) alkohol. Bestämmelser om det finns i 4 § första och tredje styckena trafikbrottslagen. Straffansvar enligt första stycket förutsätter att den tilltalade druckit alkohol i så stor mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i blodet eller 0,10 milligram per liter i utandningsluften. Vetenskapliga tester har visat att berusningsgraden vid dessa koncentrationer i blodet respektive utandningsluften är densamma. Av detta följer också att polisen kan använda sig av två olika metoder för att utreda rattfylleribrott. Nu för tiden är den vanligaste metoden att polisen använder ett alkoholutandningsprov. I praktiken går det till på så sätt att bilföraren först får blåsa i ett instrument som endast visar om provet är positivt eller negativt. Vid positivt resultat tas därefter ett så kallat bevisprov vars resultat kan användas som bevis i domstol. Polisens bevisinstrument, som heter Evidenzer, kan användas både portabelt i polisbilen och på polisstationen. Om blodprovstagning blir aktuellt så ska det tas av läkare eller sjuksköterska.
Bestämmelsen i 4 § tredje stycket första meningen trafikbrottslagen reglerar så kallad kliniskt rattfylleri och omfattar också alkoholpåverkade förare. Straffansvar förutsätter att föraren är så påverkad av alkohol att det kan antas att hen inte kan framföra fordonet på ett betryggande sätt. I dessa fall behöver alltså inte åklagaren bevisa exakt hur hög koncentration av alkohol föraren har i blodet eller utandningsluften före eller efter färden. I stället krävs bevisning kring den tilltalades grad av alkoholpåverkan, körsätt eller beteende i övrigt. I praktiken är dessa fall tämligen ovanliga i domstol. Förklaringen till det ligger nog i svårigheter med bevisföringen.
Narkotika och läkemedel
En brottstyp som blivit allt vanligare under senare tid är de så kallade drograttfyllerierna. När det gäller bruk av narkotika finns en bestämmelse om drograttfylleri i 4 § andra stycket trafikbrottslagen. Bestämmelsen är utformad på så sätt att det för den som intagit narkotika som nämns i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) råder en nollgräns för förekomst av narkotiskt ämne i blodet vid framförande av motordrivet fordon eller spårvagn. Detta gäller dock inte om narkotikan intagits i enlighet med läkares eller annan behörig receptutfärdares ordination.
För de personer som har narkotikaklassade läkemedel eller andra läkemedel som kan påverka bilkörningen utskrivna av läkare är det naturligtvis viktigt att i samråd med läkaren överväga om och när bilkörning är lämpligt. Här bör det uppmärksammas att det av 4 § tredje stycket andra meningen trafikbrottslagen framgår att föraren kan dömas för rattfylleri om denne är så påverkad av något annat medel (än alkohol) att det kan antas att han eller hon inte kan framföra fordonet på ett betryggande sätt. Även i dessa fall kan alltså regeln om så kallad kliniskt rattfylleri bli tillämplig. I fall en person använder ett illegalt åtkommet narkotikaklassat läkemedel eller använder det i strid mot läkares ordination gäller dock den vanliga regeln om drograttfylleri, det vill säga nollgräns.
Det i praktiken vanligaste fallen av drograttfylleri rör drogerna cannabis och amfetamin. När det gäller bevisningen i domstol är det viktigt att uppmärksamma att det narkotiska ämnet ska påvisas i blodet. Detta till skillnad från bevisföringen beträffande brottet ringa narkotikabrott i form av olovligt brukande av narkotika där en urinprovsanalys i regel presenteras som bevisning. Straffansvar kan också komma i fråga i fall där ett narkotiskt preparat brutits ned i kroppen till ett annat narkotiskt ämne som kan påvisas i blodet.
Andra substanser
Bestämmelsen om så kallad kliniskt rattfylleri i 4 § tredje stycket andra meningen trafikbrottslagen träffar, utöver alkohol, även andra medel. Som framgått ovan kan bestämmelsen komma att tillämpas på läkemedel. I övrigt rör sig inte om någon homogen grupp av substanser i fråga om verkningar och trafikfarliga effekter. Den nollgräns som gäller för narkotika är därför inte tillämplig. I stället förutsätter straffansvar alltså att föraren är så påverkad att det kan antas att hen inte kan framföra fordonet på ett betryggande sätt.
Grovt rattfylleri
Bestämmelserna om grovt rattfylleri finns i 4 a § trafikbrottslagen. Där anges vissa omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Den absolut vanligaste omständigheten som leder till att ett rattfylleribrott bedömas som grovt rattfylleri är att föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i blodet eller 0,50 milligram per liter i utandningsluften. Om så är fallet ska det till speciella omständigheter där risker för trafiksäkerheten varit låg för att brottet inte ska bedömas som grovt rattfylleri. Det kan enligt rättspraxis till exempel gälla vid färd med moped eller vid omparkering av personbil.
En annan omständighet som kan medför att brottet bedöms som grovt rattfylleri är att föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel. Den tredje omständigheten som enligt lagtexten särskild ska beaktas är om framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. Bestämmelsen i 4 a § är dock inte uttömmande och man kan tänka sig att det skulle kunna finnas även andra omständigheter som leder till att brottet bedöms som grovt rattfylleri. Som vid alla rubriceringsfrågor vid gradindelade brott ska domstolen vid sitt slutliga ställningstagande göra en samlad bedömning av samtliga omständigheter.
Rattfylleribrott måste begås med uppsåt
Det krävs uppsåt hos föraren för att hen ska kunna dömas för rattfylleribrott. Det innebär till en början att föraren måste ha uppsåt att köra fordonet. Det betyder att en sömngångare som kör bil i normalfallet inte kan fällas till ansvar. Även omständigheterna att föraren druckit alkohol eller intagit narkotika måste täckas av uppsåt. Om en person lurats till att dricka alkohol eller använda narkotika och därför inte känner till det så föreligger inte uppsåt och ansvar kan inte dömas ut.
I fråga om graden av påverkan, promillehalten i blodet eller alkoholkoncentrationen i utandningsluften krävs dock inget uppsåt. Det räcker att föraren har varit medveten om att hen druckit alkohol i en viss mängd och haft vetskap om ungefär hur pass berusande dryckerna är. Uppsåt kan dock i undantagsfall vara uteslutet när betydande avvikelser förelegat i förhållandet mellan vad föraren trott om alkoholhalten och hur det verkligen förhållit sig. Detta förutsätter att gärningsmannen kan lämna en sådan förklaring att hen kan anses ha befunnit sig i en så kallad reell villfarelse.
Vilket blir straffet för rattfylleri respektive grovt rattfylleri?
Straffskalan för rattfylleri av normalgraden sträcker sig från böter till fängelse i sex månader. I praktiken döms ett bötesstraff i form av dagsböter ut. Lite förenklat kan man säga att ju högre alkoholkoncentration föraren haft i blodet eller utandningsluften desto högre bötesstraff. Det innebär för en vuxen person som kört personbil att straffet kan bli mellan 40 och 150 dagsböter.
När det gäller straffet för grovt rattfylleri är bilden något mer komplicerad. Straffskalan sträcker sig från fängelse i 14 dagar till två år. Straffvärdet för den absoluta majoriteten grova rattfyllerier som hanteras i domstol är en månads fängelse. Grovt rattfylleri är ett så kallat artbrott, vilket innebär att det finns en presumtion för att straffet i dessa fall ska bestämmas till en månads fängelse. Fängelse blir enligt rättspraxis i regel straffet om föraren haft en alkoholkoncentration i blodet över 1,5 promille eller 0,75 milligram per liter i utandningsluften. I dessa fall är det enda alternativet i praktiken en skyddstillsyn med en ingripande behandling mot alkoholmissbruk (en så kallad kontraktsvård). Det förutsätter att föraren har en sådan problematik och samtycker till behandling.
Om föraren haft en alkoholkoncentration i blodet mellan 1,0 och 1,5 promille eller mellan 0,50 och 0,75 milligram per liter i utandningsluften finns det fler alternativa påföljder. I dessa fall kan det även bli aktuellt att döma ut samhällstjänst i förening med antingen en villkorlig dom eller en skyddstillsyn. Domstolen måste dock i dessa fall ta ställning till om samhällstjänst kan anses vara en tillräckligt ingripande påföljd; det råder ju trots allt en presumtion för fängelse. Vid den prövningen ska domstolen ta hänsyn till omständigheterna vid körningen, det vill säga var, när och hur har körningen ägt rum. Där ska det beaktas om körsträckan varit lång eller kort, om körningen skett på större eller mindre väg och om det varit mycket eller lite trafik.
Vilken är den vanligaste invändningen i mål om rattfylleri?
Min erfarenhet är att den vanligaste invändningen från den tilltalade i mål om rattfylleri och grovt rattfylleri är att hen trodde att alkoholen försvunnit ur kroppen vid körningen. Föraren medger i regel att hen kört personbil och att hen druckit alkohol en tid före körningen. I många av de fallen visar redan analysen av blodprovet eller utandningsprovet så hög koncentration av alkohol att hen inte kan ha lämnat riktigt uppgifter om sin alkoholförtäring före körningen. Som angetts ovan kan denna invändning endast i undantagsfall leda till frikännande dom på grund av bristande uppsåt och det är när betydande avvikelser förelegat i förhållandet mellan vad föraren trott om alkoholhalten och hur det verkligen förhållit sig. I dessa fall måste föraren lämna en bra och trovärdig förklaring till varför hen trodde sig vara helt nykter.
