Igår kväll sändes fjärde avsnittet i SVT:s serie ”Domstolen”. Nedan kan du läsa några reflektioner över programmet.
Skadestånd för nedfällda träd och fördelning av rättegångskostnader
I första delen av gårdagens avsnitt av Domstolen ställdes frågan hur det kommer sig att de som hade fått sina träd nedsågade av annan till slut fick betala sina egna och stora delar av motpartens rättegångskostnader.
I målen var den stora frågan hur skadan och skadeståndsbeloppet skulle räknas fram. Förhandlingarna och bevisningen var alltså fokuserade kring skadans storlek och hur ett skadeståndsbelopp skulle beräknas. Frågan om vem som hade sågat ned träden och därför var skyldig att betala skadestånd var inte en stor fråga i målen. Lite förenklat kan man säga att båda målen egentligen handlade om att räkna fram vad skadan var värd. I ena fallet hade trädägaren begärt fyrahundratusen kronor och fick till slut trettiotusen kronor. Det vill säga endast 7,5 % av den totala begärda summan. I det andra fallet hade trädägaren begärt 2,8 miljoner kronor och fick till slut tvåhundratusen kronor. Det vill säga endast 7 % av den totala begärda summan. Ser man på saken på det sättet kan noteras att trädägarna egentligen vann väldigt lite. Det är till och med så att trädägarna rent processmässigt förlorade mycket mer än de vann. Det är därför de fick betala sina egna och en stor del av motpartens rättegångskostnader.
Är detta rimligt?
En fråga som alla ställer sig är om detta är rimligt. Man kan ha olika åsikter i den frågan. En av grundtankarna bakom det system för fördelning av rättegångskostnader som vi har är att förebygga kostsamma och resurskrävande domstolsprocesser i onödan. Hur skulle det se ut om man i domstol kunde väcka vilken talan som helst och kräva hur mycket pengar som helst utan att behöva ta ansvar för processen så länge man vann en liten del. En sådan ordning skulle få orimliga följder. Ofta finns det tidigare avgöranden från högre domstolar (praxis) som ger vägledning så att man kan lägga sitt krav på en rimlig nivå. I de fall som vi såg i programmet saknade sådan tydlig praxis om hur man skulle räkna fram skadan. Detta gjorde säkert hela bedömningen för de som processade mycket svårare.
Min erfarenhet i egenskap av domare i tvister är att parterna många gånger i sina beräkningar inte tar hänsyn till reglerna för fördelning av rättegångskostnader som vi har. Om man inte gör detta kan det få överraskande och tråkiga konsekvenser. För om man är medveten om hur reglerna ser ut, ja då borde man inte bli överraskad om utfallet blir annorlunda än det man tänkt sig. Eller så borde man vara mer försiktig med vad man kräver om det finns risk att man kanske inte får allt man vill ha. Detta gäller särskilt i situationer där det inte finns tydlig praxis på området. Här har de juridiska ombuden en viktig roll att för sina klienter belysa hur bestämmelserna som styr rättegångskostnaderna ser ut.
Förlikning – Ett botemedel mot dyra rättegångskostnader
Domstolarna har en långtgående skyldighet att försöka få parterna som tvistar med varandra att träffa en förlikning, d.v.s. att komma överens själva om en lösning. En förlikning kan ha flera fördelar. En fördel är att parterna själva kan kontrollera utgången av tvisten. En annan fördel är just att parterna kan begränsa en dyr samt resurs- och tidskrävande process som kan pågå i flera instanser under flera år. En förlikning förutsätter dock oftast att båda sidor är beredda att ge och ta. Om ena parten är helt övertygad om att hen kommer att vinna processen och envisas med att köra på utan att vilja släppa på delar av sitt krav, ja då saknas möjligheter för domaren att få parterna att träffa en förlikning som många gånger är det bästa lösningen för de inblandade.
Häktningar
I den andra delen av gårdagens avsnitt berördes åter häktningar och de häktades situation. Ett tidigare blogginlägg har behandlat bland annat långa häktningstider och omfattande restriktioner samt frågan om hur länge man kan vara häktad samt vem som bär ansvaret. Om du är intresserad av att läsa mer, se här Långa häktningstider och dom på vers | Domarbloggen
Det som kan nämnas särskilt med anledning av gårdagens program är att det krävs synnerliga skäl (det vill säga väldigt starka skäl) för att kunna häkta en person som är under 18 år. Synnerliga skäl kan finnas om personen är misstänkt för mycket grova brott, till exempel allvarliga våldsbrott såsom grov misshandel eller mord, allvarliga sexbrott såsom våldtäkt eller grovt narkotikabrott.
Lennart och husbåten
Det var kul att se att Lennart mår bra och håller fast vid sin livsstil. Man ska komma ihåg att han åtalades för ett brott, kämpade och till slut blev friad. Detta är en av styrkorna med rättssystemet, att vem som helst som misstänks ha gjort något fel som kan vara ett brott kan ställas inför domstol och få sin sak prövad av en domstol som är självständig i förhållande till andra myndigheter och organ. Lennarts fall är ett exempel på att våra domstolar lever upp till de höga krav som ställs i ett rättssäkert samhälle. Om det finns minsta tvekan om en person har brutit mot lagen ska personen frias.
