Måste man betala skadestånd om man döms för brott?
Den som döms för brott kan i vissa fall behöva betala skadestånd till den som drabbats av brottet. För att bli skadeståndsskyldig krävs att man orsakat en skada. Skadeståndet ska som utgångspunkt ersätta den skada som uppstått. Som exempel kan nämnas en person som bryter sig in i ett hus genom att krossa ett fönster och sedan stjäl saker inne i huset. Om personen senare döms för stölden kan han eller hon också bli skyldig att betala för reparationen av fönstret. Ett annat exempel är att någon misshandlar en person så illa att den drabbade behöver uppsöka läkare. I sådana fall kan den som döms för misshandeln bli skyldig att betala kostnaderna för läkarbesök.
Skadeståndet betalas till den som drabbats av brottet och är alltså en form av kompensation till den skadelidande. Ofta har den drabbade redan betalat de kostnader som uppstått. Den som döms för brottet blir då skyldig att ersätta den drabbade för de utgifter han eller hon haft. Skadeståndet är inte ett straff eller en påföljd, som till exempel böter, som betalas till staten. I de brott där ingen person eller företag drabbats av skada behöver den dömde alltså inte betala något skadestånd.
Hur går det till när skadeståndet prövas i brottmålet?
När skadeståndet prövas i samband med brottmålet är målsäganden, det vill säga den som drabbats av brottet, part i målet. Målsäganden måste bevisa att han eller hon har drabbats av den skada som han eller hon påstår. Beviskravet (det vill säga hur mycket bevisning som krävs) är dock inte riktigt lika högt som när rätten ska ta ställning till om den åtalade gjort sig skyldig till brott. I många fall företräds målsäganden antingen av åklagaren eller av ett målsägandebiträde.
Målsäganden får då hjälp vid rättegången med att presentera vad han eller hon begär för ersättning. Vid rättegången hålls också förhör med målsäganden, och då kan åklagaren och målsägandebiträdet ställa frågor till målsäganden för att visa på vilka skador som målsäganden drabbats av. Ofta behövs också skriftlig bevisning, som till exempel fotografier, läkarintyg, intyg om sjukskrivning, kvitton eller liknande handlingar, för att rätten ska kunna bedöma att målsäganden verkligen drabbats av den skada som han eller hon berättat om, och att storleken på skadan stämmer med vad målsäganden påstår.
I åtalet mot en tilltalad brukar åklagaren ange vilken bevisning som domstolen ska pröva för att ta ställning till om den tilltalade gjort sig skyldig till brott. Samma bevisning kan också ge stöd åt målsägandens begäran om skadestånd. Ibland behövs dock ytterligare bevisning för att domstolen ska kunna bedöma att det är visat att målsäganden lidit den skada som han eller hon påstått. Om bevisningen inte är tillräcklig kommer målsägandens begäran att avslås, och målsäganden får då inte det skadestånd som han eller hon begärt. Den som är åtalad för brott kan gå med på att betala det begärda skadeståndet. I sådana fall behöver domstolen inte pröva om det finns tillräcklig bevisning, utan dömer i enlighet med det som medgetts. Om den dömde frias från åtalet och alltså inte döms för det aktuella brottet, innebär det oftast också att målsäganden inte får det begärda skadeståndet.
Vad är kränkningsersättning?
Vissa typer av brott innebär att den drabbade utsätts för en allvarlig kränkning av sin personliga integritet. Med personlig integritet menas i detta sammanhang ungefär privatliv och människovärde. Det är svårt, och kanske omöjligt, att gradera kränkningen i pengar. Den som på grund av brott drabbas av allvarliga kränkningar kan ändå få en särskild typ av skadestånd som kallas kränkningsersättning. För att få kränkningsersättning krävs att man blivit utsatt för ett brott som innefattat ett angrepp mot ens person, frihet, frid eller ära. Ett brott som endast drabbat ens egendom ger därför inte rätt till kränkningsersättning. Det innebär till exempel att en vanlig fickstöld normalt inte ger rätt till kränkningsersättning.
För att få kränkningsersättning krävs också att brottet inneburit en allvarlig kränkning av ens personliga integritet. I praktiken innebär det att en knuff, som kan vara ett brottsligt ofredande, normalt sett inte ger rätt till kränkningsersättning. Det innebär också att en misshandel som är mindre allvarlig (ringa) för att den dömde slagit med handflatan och inte knytnäven, inte heller ger rätt till kränkningsersättning i normalfallet. Om den drabbade är ett barn och den skyldige är förälder eller på annat sätt närstående till barnet, kan dock kränkningsersättning ändå bli aktuellt eftersom kränkningen då anses vara värre (se mer nedan under rubriken Hur bestäms storleken på kränkningsersättningen?).
Kränkningsersättningen är tänkt att kompensera för känslor som den kränkande handlingen har framkallat, såsom rädsla, förnedring, skam eller liknande. Kränkningen kan inte suddas ut genom ersättning i pengar. Tanken med ersättningen är att den ändå ska bidra till att den drabbade får upprättelse för den förnedrande och kränkande handlingen. Lagstiftaren har hoppats att ersättningen därigenom också ska bidra till att återställa den drabbades självrespekt och självkänsla (se prop. 2000/01:68 s. 19 och 48). Precis som med övrigt skadestånd är det i första hand den som orsakar skadan (i det här fallet kränkningen) som ska betala ersättningen.
Hur bestäms storleken på kränkningsersättningen?
När domstolen bestämmer storleken på kränkningsersättningen utgår man från den kräkning som typiskt sett kan anses ha uppkommit genom angreppet. Målsäganden behöver därför som huvudregel inte föra bevisning om just hur kränkt han eller hon blivit av den aktuella händelsen. Domstolen utgår istället från att till exempel ett rån inneburit en allvarlig kränkning av den drabbade. Sen bedömer tingsrätten allvaret av den gärning som den drabbade utsatts för. Vid bedömningen tar domstolen hänsyn till bl.a. hur långvarigt händelseförloppet varit, om det funnits förnedrade inslag, om brottsoffret haft svårt att värja sig, eller stått i ett beroendeförhållande till den som utfört gärningen. Det innebär till exempel att en ringa misshandel där gärningsmannen slagit med öppen hand, kan medföra rätt till kränkningsersättning om den drabbade är ett barn som blivit slagen av sin förälder.
Vid bestämmandet av vad som är en rimlig kränkningsersättning ska domstolen i viss mån också ta hänsyn till de moraliska och sociala värderingar som gäller i samhället vid tidpunkten för gärningen. Ersättningsnivåerna för kränkning utvecklas genom ett samspel mellan Brottsoffermyndighetens avgöranden och domstolarnas dömande verksamhet, inklusive vägledande avgöranden från Högsta domstolen (se dir. 2019:104 s. 3).
För att systemet ska vara rättvist måste lika fall bedömas lika. I praktiken innebär det att domstolarna tittar på praxis, det vill säga vad kränkningsersättningen brukar bestämmas till i liknande och motsvarande fall. Brottsoffermyndigheten har sammanställt en referatsamling med en mängd av exempel på vilken ersättning som betalats ut i olika typfall. Den är till stor hjälp för domstolen och finns tillgänglig på internet för den som vill läsa mer Referatsamling | Brottsoffermyndigheten.
Regeringen har i december 2019 tillsatt en utredning som ska se över och ta ställning till i vilken utsträckning nivåerna på kränkningsersättning bör höjas. Utredningen ska redovisas den 30 juni 2021. Till dess måste domstolarna utgå från den praxis som för närvarande finns.
Vad händer om den dömde inte kan betala skadeståndet?
Om den skadeståndsskyldige saknar pengar kan den drabbade ha rätt till ersättning via en försäkring. Om brottsoffret inte kan få full kompensation från den som orsakat skadan och/eller kränkningen, och inte heller via sin försäkring, kan han eller hon ansöka om brottsskadeersättning hos Brottsoffermyndigheten. Brottskadeersättningen är en skattefinansierad statlig ersättning.
Vill du läsa mer? Se Brottsoffermyndighetens hemsida.
