Vid viktiga sammanträden är det viktigt att allt sker i ordnade former. Det kan till exempel vara en debatt i riksdagen. Så vad händer om någon stör och förhindrar att ett sådant sammanträde genomförs som planerat? Och var går gränsen mellan otillåtet störande och yttrandefriheten? I det här blogginlägget berättar Domarbloggen om ett brott som kanske är mindre känt för många, nämligen brottet störande av förrättning.
Hjärtat i den svenska demokratin
Man kan säga att riksdagens kammare är hjärtat i den svenska demokratin. Här samlas riksdagens 349 ledamöter för att debattera och besluta i olika frågor. Som en del av offentlighetsprincipen är sammanträden i riksdagens kammare som huvudregel offentliga. Detta är fundamentalt viktigt i vår demokrati och finns därför skrivet i grundlagen, i 4 kapitlet 9 § regeringsformen. I plenisalen finns det därför särskilda platser för åhörare, det vill säga de som vill lyssna på en debatt i riksdagen. Men som åhörare har man ingen rätt att yttra sig i de frågor som diskuteras genom att applådera, ropa eller på annat sätt visa vad man tycker. Om oordning uppstår bland åhörarna får talmannen utvisa samtliga åhörare. Den här regeln finns i 6 kapitlet 27 § riksdagsordningen.
Brottet störande av förrättning eller av allmän sammankomst
Bestämmelsen om störande av förrättning eller av allmän sammankomst hittar du i 16 kapitlet 4 § brottsbalken. Enligt bestämmelsen döms den som:
- genom våldshandling eller oljud eller på annat liknande sätt
- stör eller söker hindra en sådan förrättning eller allmän sammankomst som skyddas av bestämmelsen eller en förhandling vid Internationella brottmålsdomstolen.
Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader.
Vad är en förrättning?
Lite förenklat kan man säga att en förrättning är en formell process som utförs av en myndighet. Begreppet används inom olika rättsliga områden och kan ha olika betydelser beroende på sammanhanget. Flera olika förrättningar räknas upp i 16 kapitlet 4 § brottsbalken. Bland annat allmän gudstjänst, vigsel, begravning och dop omfattas av bestämmelsen. Detsamma gäller domstolsförhandlingar, riksdagens och statliga myndigheters förhandlingar, kommunala styrelsers och nämnders sammanträden och politiska eller kommunala valförrättningar.
Vad är straffbart enligt bestämmelsen?
Det här blogginlägget fokuserar på vad som kan ses som störande av förrättning genom oljud eller på annat liknande sätt. Högsta domstolen prövade den här frågan i rättsfallet NJA 2023 s. 583, som också kallas Interpellationsdebatten. Målet handlade om en händelse som inträffade under en interpellationsdebatt i riksdagen. De tilltalade var den dagen på besök i riksdagen och satt tillsammans på åhörarläktaren i plenisalen. När den sista talaren i debatten var klar reste sig de tilltalade upp och visade missnöje genom att bland annat ropa. Några av de tilltalade sträckte ut armarna och vecklade ut en flagga. Flera av de närvarande i plenisalen tittade upp mot åhörarläktaren och riksdagens förste vice talman påminde om att åsiktsyttringar från åhörarläktaren inte är tillåtna. Händelsen varade i knappt en minut innan de tilltalade fördes ut av skyddsvakter. Sammanträdet behövde inte skjutas upp utan kunde fortsätta efter att de tilltalade hade lämnat lokalen.
Genom oljud eller på annat liknande sätt
Högsta domstolen behövde först ta ställning till om de tilltalades agerande kunde anses vara oljud eller med oljud jämförlig handling. Någon vägledning i bestämmelsen eller förarbetena till bestämmelsen finns inte. Enligt Högsta domstolen måste rop eller annat larm och oväsen normalt anses som oljud, men att det också beror på sammanhanget. Ett sammanträde som genomförs under buller kan innebära att rop från åhörare inte märks, medan det vid lugnare sammanträden i stället framstår som oljud. Att använda ljussignaler eller rök, att röra sig på ett utmärkande sätt eller att ta fram en banderoll med ett särskilt budskap är enligt Högsta domstolen handlingar som kan anses vara jämförliga med oljud under förutsättning att handlingen kan uppfattas som en störning. I detta fall kom Högsta domstolen fram till att de tilltalades agerande utgjorde oljud och med oljud jämförliga handlingar.
Störa en förrättning
Högsta domstolen gick sedan vidare och konstaterade att riksdagens sammanträden omfattas av skyddet mot störande av förrättning. Nästa fråga som Högsta domstolen behövde pröva var om de tilltalades agerande har stört riksdagens sammanträde. För straffansvar krävs att själva förrättningen störs, det räcker alltså inte att enskilda personer blir störda. Högsta domstolen förklarade att uttrycket störning genom oljud måste tolkas mot bakgrund av den ljudnivå som är naturlig för situationen. Förrättningar som genomförs under mindre lugna förhållanden behöver inte bli störda av en handling som skulle medföra straffansvar om den begås i en mer stillsam miljö. Resonemanget visar alltså att Högsta domstolen tog hänsyn till sammanhanget och den naturliga ljudnivån för situationen när den bedömde om en handling utgör oljud eller en med oljud jämförlig handling. I detta fall kom Högsta domstolen fram till att de tilltalade genom sitt agerande hade stört riksdagens sammanträde.
Förhållandet till yttrandefriheten
Det här rättsfallet aktualiserade också den intressanta frågan om hur brottet störande av förrättning förhåller sig till regleringen av yttrandefriheten i regeringsformen och Europakonventionen. Yttrandefriheten är en av de mest grundläggande rättigheterna i det svenska rättssystemet. Enligt 2 kapitlet 1 § regeringsformen har varje medborgare rätt till yttrandefrihet, vilket definieras som frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Även enligt artikel 10 i Europakonventionen har varje medborgare rätt till yttrandefrihet. Yttrandefriheten får begränsas genom lag med hänsyn till bland annat allmän ordning. Begränsningen får dock aldrig gå utöver vad som är nödvändigt.
Högsta domstolen förklarade att brottet störande av förrättning kan omfatta yttranden rörande till exempel politiska frågor förutsatt att yttrandet framförs på ett sådant sätt att det kan jämföras med oljud. Under vissa förhållanden skulle straffbestämmelsen alltså kunna utgöra ett hinder för den enskilde att utöva sin yttrandefrihet och därmed innebära en begränsning av yttrandefriheten enligt regeringsformen. Men Högsta domstolen konstaterade också att brottet störande av förrättning inte kriminaliserar innehållet i ett yttrande och inte heller utgör hinder mot att samma budskap framförs på ett sätt eller en plats som inte stör en förrättning. Högsta domstolen kom slutligen fram till att regeringsformen och artikel 10 i Europakonventionen normalt sett inte utgör något hinder mot att döma någon för brottet störande av förrättning. Det måste i stället göras en prövning i varje enskilt fall för att se om det utgör en otillåten begränsning av yttrandefriheten att döma någon för störande av förrättning. I detta fall ansåg Högsta domstolen att regeringsformens och Europakonventionens skydd för yttrandefrihet inte utgjorde något hinder mot att döma de tilltalade för störande av förrättning, varför samtliga dömdes för detta brott. Straffet blev dagsböter.
Högsta domstolen var dock inte helt enig. Två av Högsta domstolens domare ville i stället frikänna de tilltalade. De ansåg att de tilltalades agerande inte kunde anses utgöra en sådan störning som är straffbar enligt 16 kapitlet 4 § brottsbalken.
Brottet störande av förrättning är alltså mer komplicerat än vad man först kan tro. Det räcker inte med att förutsättningarna i brottsbalken är uppfyllda utan hänsyn måste också tas till yttrandefriheten.
