Dagens blogginlägg handlar om urfolksrätt. Vad är det egentligen? Vilka folkrättsliga instrument finns det som berör urfolksrätt? Vad innebär renskötselrätten och finns det svenska domstolsavgöranden som rör urfolksrätt? Ett personligt tack till Marie B. Hagsgård, expert på minoriteter och urfolk i Europarådet, som varit behjälplig med texten.
Urfolk
Urfolk definieras i ILO-konventionen om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder som folk som härstammar från folkgrupper som bodde i landet vid tiden för kolonisation eller fastställandet av nuvarande statsgränser och som helt eller delvis har behållit sina sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner. Ett avgörande kriterium för att en grupp ska anses vara ett urfolk är att de själva identifierar sig som det, så kallad självidentifikation.[1] Urfolk bär alltså på en historia och en kultur som går tillbaka till tiden innan nationalstaternas bildande. I Sverige identifierar sig samerna som urfolk och en samisk befolkning levde också i det som nu är norra Sverige innan landet fick sina statsgränser. Andra exempel på urfolk i världen är till exempel Amerikas urinvånare, inuiterna på Grönland och aboriginer i Australien.
Marken viktig
De flesta urfolk har en speciell relation till det land och de naturresurser de traditionellt använt. Hos urfolk finns en tradition av djup respekt för djur och natur och deras traditionella marker har därför stor betydelse för deras identitet och kultur men också för deras andliga värden. Rätten att fortsätta bruka de traditionella markerna är därför av grundläggande betydelse för att urfolks kultur ska kunna bevaras och utvecklas.[2] Inte sällan kan den moderna samhällsutbyggnaden skapa konflikter och konkurrens om markanvändningen mellan urfolk och majoritetsbefolkningen.
I Sverige har renskötsel, jakt och fiske en central betydelse för den samiska kulturen. Renarna rör sig över stora markområden för att finna lämplig föda under de olika årstiderna när de följer sina naturliga instinkter. Men den moderna samhällsutbyggnaden har gjort att renarna har fått allt svårare att flytta mellan olika årsbeten och hitta ostörda betesområden. Frågan om samernas rätt att använda marken inom olika delar av renskötselområdet har i vissa fall tagits upp i svensk domstol.[3]
Folkrättsligt skydd
För att skydda urfolks kultur, arv och intressen har urfolk erkänts ett förstärkt folkrättsligt skydd och särskilda rättigheter. Bland dessa kan ILO-konventionen nummer 169 och FN:s urfolksdeklaration nämnas. Internationella konventioner är juridiskt bindande för de länder som har ratificerat dem (det vill säga anslutit sig till dem) medan deklarationer är mer av en politisk förpliktelse. Sverige har inte anslutit sig till ILO-konventionen nummer 169 men förbundit sig att följa FN:s urfolksdeklaration. [4]
Så varför finns det särskilda folkrättsliga instrument om urfolksrätt? I FN:s urfolksdeklaration konstateras att urfolk världen över har utsatts för historiska orättvisor vilket resulterat i att de inte haft samma möjligheter som majoritetsbefolkningen att utöva sina rättigheter och sitt sätt att leva. Grundtanken bakom dessa internationella regelverk är därför att speciella åtgärder kan behöva vidtas för att urfolk i praktiken ska kunna behålla och utveckla sin kultur och uppnå jämlikhet med majoritetsbefolkningen.
Det finns också andra konventioner som har betydelse för urfolks rättigheter. Bland dessa har Sverige ratificerat följande: Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter, FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) och FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD). Både inom FN och Europarådet finns det särskilda kommittéer som har i uppdrag att övervaka hur staterna följer konventionernas bestämmelser. Kommittéernas granskningar utmynnar i rapporter och den som är intresserad av granskningarna av Sverige kan läsa exempelvis CCPR/C/SWE/CO/7 och CERD/C/SWE/22-23.
Svensk rätt
Sedan 2010 nämns det samiska folket särskilt i den svenska grundlagen (om du är intresserad av vad en grundlag är, se tidigare blogginlägg). Det beror på att samer inte bara har ställning som nationell minoritet utan också som urfolk.[5] I 1 kap. 2 § sjätte stycket regeringsformen står att det samiska folkets möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Renskötselrätten för samer har ett grundlagsstöd i 2 kap. 17 § regeringsformen. I Sverige är det bara samer som får utöva rennäring vilket är ett undantag från näringsfriheten i grundlagen
Renskötselrätten
Renskötselrätten regleras i rennäringslagen och innebär huvudsakligen en rätt för samebymedlemmar att bruka marken för renbete, jakt och fiske. Rätten att bruka mark är alltså i stort begränsad till samer som bedriver rennäring vilket bara samer som är medlemmar av en sameby får göra (1 § tredje stycket rennäringslagen). Samer som inte är medlemmar av en sameby har inte denna rättighet.
I det så kallade Skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1) slog Högsta domstolen fast att renskötselrätten, inklusive jakt- och fiskerätten, grundar sig på urminnes hävd och inte är ett privilegium givet av staten – någonting som staten tidigare hävdat. Urminnes hävd är ett gammalt rättsinstitut som innebär att man kan förvärva en civil juridisk rättighet genom att under lång tid ha brukat mark utan att någon har protesterat mot det.[6] Renskötselrätten har alltså uppstått på grund av att samerna under en lång tid och utan att andra har ifrågasatt det har använt marken just för renbete, jakt och fiske.[7] År 1993 togs begreppet urminnes hävd in i rennäringslagen för att markera att den samiska rätten till renskötsel såsom Högsta domstolen fastslog i Skattefjällsmålet är en starkt grundlagsskyddad bruksrätt som inte bygger på lag eller upplåtelser.[8] Grundlagsskyddet innebär att staten bara kan göra ingrepp i renskötselrätten om det behövs för att tillgodose angelägna allmänna ingressen och då mot ersättning till samerna.[9] I Skattefjällsmålet klarlades också att renskötselrätten omfattas av grundlagens egendomsskydd på samma sätt som äganderätten.[10]
Renskötselrätten gäller både på statlig och privat ägd mark och den är olika stark i olika delar av renskötselområdet. Rent juridiskt är renskötselrätten en civilrättslig bruksrätt till mark som kan liknas vid servitut. Detta innebär att flera rättighetsinnehavare kan vilja använda samma mark: samerna vill bruka den med stöd av renskötselrätten och markägaren vill bedriva verksamhet med stöd av äganderätten.[11]
Tvister i domstol
En del av de tvister som uppstår mellan samebyar och markägare tas upp i domstol. I tvister om samernas rätt att använda mark ligger bevisbördan på samebyarna. Att bevisa att man genom urminnes hävd har rätt att använda viss mark tar mycket resurser i anspråk. De processer som varit hittills har ofta tagit lång tid och haft ett omfattande bevismaterial. En aktuell tvist är den mellan staten och Girjas sameby.[12] Målet berör Girjas samebys jakt- och fiskerättigheter i förhållande till staten och förväntas tas upp i Högsta domstolen i början av september 2019.
[1] 1 § ILO-konventionen 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder.
[2] International Labour Office, Indigenous and Tribal Peoples Rights in Practice: A guide to ILO-Convention No. 169, s. 91.
[3] Se exempelvis Nordmalingsmålet (NJA 2011 s. 109) och Skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1).
[4] Frågan om Sverige skulle ansluta sig till konventionen utreddes i SOU 1999:25, Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige. Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention nr 169.
[5] 1 kap. 2 § sjätte stycket regeringsformen, prop. 2009/10:80, En reformerad grundlag, s. 188 f.
[6] 15 kap. i 1734 års jordabalk. För en utförligare beskrivning av urminnes hävd, se exempelvis SOU 2006:14, Samernas sedvanemarker, s. 377 ff.
[7] Hagsgård, Marie, Svenska samers rätt till mark, s. 4.
[8] Se SOU 2006:14, Samernas sedvanemarker, s. 385 och däri gjorda hänvisningar.
[9] Hagsgård, Marie, Svenska samers rätt till mark, s. 4.
[10] Brännström, Malin, Samiska markrättigheter i förändring? Hovrättens dom i Girjas-målet väcker frågor om innebörden av rättigheter till fast egendom, Juridisk Publikation, (1): 25-47, s. 30.
[11] SOU 2006:14, Samernas sedvanemarker, s. 383 f. och Svenska kyrkan, Samernas rätt att bruka Svenska kyrkans mark – En studie av nationell och internationell rätt, s. 5.
[12] Se Hovrätten för Övre Norrlands dom den 23 januari 2018 i mål T 214-16.
