Unga särbehandlas av rättsväsendet
I Sverige finns det, liksom i många andra länder, en lång tradition och bred förankring när det gäller att särbehandla unga lagöverträdare i straffrättsligt hänseende. Detta gäller särskilt åldersgruppen 15–17 år, men också personer i åldern 18–20 år. Principen att unga lagöverträdare ska särbehandlas bygger på erfarenheten att straffrättsliga ingripanden måste anpassas efter den unges brist på mognad, begränsade erfarenheter och särskilda förhållanden.
När domstolen ska bestämma ett straff (påföljd) för någon är det inte bara vilket brott som har begåtts som bestämmer vad det blir för straff. Hänsyn tas även till om personen tidigare har begått brott och personens ålder, om den som döms var under 21 år när brottet begicks.
Barn och ungdomar som begår kriminella handlingar är ofta socialt utsatta och har ett särskilt behov av stöd och hjälp. Det gäller inte minst de ungdomar som ägnar sig åt omfattande eller allvarlig brottslighet. Det är en angelägen uppgift för samhället att de återförs till ett socialt välfungerande liv utan fortsatt kriminalitet. För att kunna hindra att unga utvecklar en kriminell livsstil måste man ta hänsyn till hela den unges livssituation, liksom till att barn som begår kriminella handlingar har olika behov och villkor. Ett särskilt ansvar ligger här på socialtjänsten som har det övergripande samhälleliga ansvaret för de ungas sociala situation och för vården av unga som begår brott. Ambitionen är att ungdomarna så långt det är möjligt ska hållas utanför kriminalvården och frihetsberövande påföljder. Samhället har alltså dubbla uppgifter när det gäller unga lagöverträdare. Uppgifterna kan ibland verka svårförenliga, men socialtjänsten och de rättsvårdande myndigheterna har ett gemensamt intresse av att förhindra och motverka brott.
Ungdomsmål ska avgöras snabbt
Att unga lagöverträdare särbehandlas innebär inte endast att det finns särskilda påföljder just för dem (ungdomsvård och ungdomstjänst inom socialtjänsten och sluten ungdomsvård hos Statens institutionsstyrelse).
Det finns även särskilda regler som rör förundersökningen och processen i domstolen. Som exempel kan nämnas att det finns särskilda tidsfrister för när åtal ska väckas och när huvudförhandlingen (rättegången) ska hållas i ungdomsmål. Detta för att det ska gå så kort tid som möjligt mellan händelsen som utreds och domstolens dom.
Hur mycket lägre straff får ungdomar?
Ungdomar får ofta mildare straff än vuxna som fyllt 21 år. Det talas ibland om ”ungdomsrabatt”. Det är dock inget bra ord för detta, eftersom det handlar om den hänsyn som ska tas till de ungas bristande utveckling och ansvarsförmåga samt deras större känslighet för straff och det är inte fråga om någon ”rabatt”. Den hänsyn som tas (det avdrag) som görs på grund av ålder framgår inte i detalj av lagen. I 29 kap. 7 § brottsbalken framgår dock att hänsyn får tas till den unges ålder vid gärningen och att rätten får döma till lindrigare straff än vad som är angivet för brottet. I det ligger två delar. En ungdom kan antingen få lägre antal dagsböter/kortare frihetsberövande straff eller få en lindrigare påföljd än en vuxen. Som ett exempel på en lindrigare påföljd kan en ungdom få böter för stöld. Det kan inte en vuxen få eftersom det bara finns fängelse i straffskalan för det brottet.
Av domstolarnas praxis (de domar som ges) framgår att hänsynen till ungdom i stora drag innebär att en person som är 18 år får straffvärdet halverat av en vuxens straff, en 15 åring 20 procent av en vuxens straff och en 20 åring 80 procent av en vuxens straff. När det gäller låga bötesbrott (penningböter som är vanligt vid trafikbrott och 30 dagsböter som är vanligt vid till exempel ringa narkotikabrott) får ungdomarna inget avdrag alls. Skälet till det är att de negativa skadeverkningarna av straffet för de unga är mer påtagliga vid högre straff än vid lägre.
Exempel på de olika straff en vuxen och två ungdomar kan få för samma brott
Kalle 16 år, Anna 18 år och Liam 22 år misshandlar tillsammans en person.
Misshandeln är sådan att Liam, som är vuxen, döms till fyra månaders fängelse.
Kalle som är 16 år får efter hänsyn till hans ålder ett straff som motsvarar cirka 25-30 procent av Liams straff. Han skulle då egentligen få en månads fängelse (brottets straffmätningsvärde). Efter att hänsynen tagits till hans ålder har hans brott ett straffmätningsvärde på ca en månads fängelse. Hans ungdom gör dock att han inte får fängelse. Han har inte heller behov av vård eller andra åtgärder. Istället anses ungdomstjänst vara en lämplig påföljd för honom. Det har socialtjänsten ansett i ett yttrande som de lämnat till tingsrätten efter att ha träffat Kalle och hans vårdnadshavare och det anser även tingsrätten. En månads fängelse anses motsvara 50 timmars ungdomstjänst och det är vad han får för påföljd.
Anna är lite äldre än Kalle. Efter att hänsyn tagits till hennes ungdom har hennes brott istället ett straffmätningsvärde på två månader. Inte heller Anna har behov av vård eller andra åtgärder som socialtjänsten kan erbjuda. Det är inte så ofta som socialtjänsten föreslår insatser när den som begått brottet har fyllt 18 år, men det kan hända. Frivården (Kriminalvården) har träffat Anna i en personutredning och gjort bedömningen att en villkorlig dom med samhällstjänst kan vara en lämplig påföljd för henne. Anna är villig att utföra oavlönat arbete. Hon döms till slut till villkorlig dom med samhällstjänst 75 timmar. I domen står det att om tingsrätten hade dömt till fängelse hade det straffet blivit två månader.
I både Kalles och Annas domar står det att tingsrätten tagit hänsyn till deras respektive ålder vid gärningstillfället genom att tingsrätten i domslutet hänvisat till 29 kap. 7 § brottsbalken och förklarat detta även i domskälen.
